Nattfestivalen som startade år 2005 har blivit ett ljus under den mörkaste tiden på året för dem som önskar delta. Och det är svårt att inte bli betagen. Det vilar något rofyllt allvar över denna kulturfestival. Inbjudande för alla.
Den sista söndagen under festivalen börjar förmiddagen med ett litterärt samtal mellan Mikael Niemi och litteraturvetaren Julian Vasquez under rubriken "Om musikens och humorns roll i litteraturen", där den röda tråden är Léon de Greiffs författarskap. de Greiff som har en mycket stor betydelse för tillblivelsen av Nattfestivalen, egentligen dess grund, var nämligen nattmänniska och är också ett författarskap som Julian Vasquez ägnat en stor del av sitt liv åt.
Léon de Greiff som föds 1895 i Medellin i Colombia, av föräldrar från en utvandrad adelssläkt i Sverige, födde under en produktiv period berättelsen om den fiktiva figuren Gaspar de la Noche (Gaspar av Natten) - som kom att bli en av de viktigaste personerna i de Greiffs författarskap. I februari 1926 skickar Léon de Greiff ut sina fiktiva figurer (han hade flera) på en lång resa, för att hitta frid långt från civilisationen. Gaspar åker till Korpilombolo där han lever i 33 år innan de Greiff hämtar hem honom under en resa till Sverige.
– de Greiffs författarskap är svårt att förstå. Att läsa hans poesi kräver ett lexikon som det tog oss de Greiffs forskare 15 år att göra. Han är främst en poet för poeterna, menar Julian Vasquez.
Han beskriver Léon de Greiff som en mycket ångestdriven, smått asocial nattmänniska som bland annat använde musiken för att dämpa de värsta marorna tillsammans med nattvandringar där naturens ljud skapade en viss ro.
– Musikaliska klanger var alltid början till de Greiffs poesi. Han går inte att förstå om man inte lyssnar också, menar Julian Vasquez.
Mikael Niemi har också ett mycket nära förhållande till musiken. I hans genombrottroman "Populärmusik från Vittula" skildrar han hur populärmusiken och rock'n'rollen tar plats i de pojkars liv som befolkar romanen som utspelas på 60- och 70-talet i Pajala. Romanen har en grund i hans egen uppväxt och precis som en av huvudkaraktärerna Niila bar Mikael Niemi själv på ett oförlöst skaparbehov som elev på Centralskolan i Pajala. "Den tråkigaste platsen på jorden", enligt honom själv.
– Jag föreställde mig varje morgon; idag händer något enastående. Exempelvis drömde jag vid fredagssamlingen i aulan om att när studierektorn talat klart om förbuden att slå sönder skåpen och den obligatoriska sångstunden avslutas, skulle ridån gå upp. Och där skulle Rolling Stones stå för att spela två-tre låtar. Min sorg är att jag aldrig fått en sådan ekonomisk situation att jag kunnat flyga hit dem för det ändamålet, säger han med ett leende.
Hans övertygelse är att den musikaliska gåvan är genetisk. Och sin egen förkänsla för musik har han fått från sin mamma och morfar.
– Tänk själva. Det finns de som är helt likgiltiga för musik. När det är fest är det vissa som alltid är med och spelar, sjunger och dansar medan andra alltid går ut och röker när gitarrer kommer fram.
Han delger minnen från 60-talets musiklektioner med en lärarinna som till tramporgel sjöng med gäll fasettröst. Rytmlådan som plockades fram och där det främsta målet var att slå sönder rytmpinnarna som på Pajala Centralskola bytts ut mot stafettpinnar.
– Det var i denna destruktiva, passivt, aggressiva omgivning som jag mötte musiken – rock'n'rollen som gick över gränsen och lyckan att kunna lyssna till kvällstoppen på rörradio en gång i veckan. Då var det brist på musik. Idag kan vi lyssna till vad vi önskar varje dag. Det är underbart, säger Mikael Niemi som avslutar sitt anförande med en låt på vinylskiva och en dans med Julian Vasquez innan det är dags för nästa akt, en poesiuppläsning till musik i Uusitalogården i Korpilombolo.