Vad kommer jag att minnas av medieåret 2015?
Jag skulle kunna räkna upp massor med fina och gripande texter. Så klart. Eller någon av alla de bra dokumentärer jag sett på tv och hört på radio. Eller peka på att det under året startats riktigt fiffiga nytänkande journalistiska projekt som Blank Spot Project och KIT. Eller le lite åt att SVT Debatt lades ned. Men i själva verket är det bara en sak som dyker upp när jag tänker på 2015: hat.
Jag har skrivit om ämnet tidigare, men det går inte att undvika när jag ska försöka sammanfatta de tolv månader som gått. Det här var året när det inte längre gick att bortse från att hatkulturen vuxit sig så stark att den numera påverkar det offentliga samtalet på samtliga nivåer: alla från minsta skolbarn till högsta politiker berörs.
Medier har alltid haft åtminstone ett visst ansvar för vad som händer med människor efter att de har förekommit i text, ljud eller bild. Det ansvaret går inte längre att ta. Vissa kommer att drabbas av så kraftiga hatstormar efter ett framträdande eller ett citat att de påverkas för år framåt. Och det enda medierna kan göra är att fundera över valet: ska den här typen av person vara med – oavsett konsekvenserna? ”Den här typen av person” betyder för övrigt vanligen: kvinna, feminist, av utländsk härkomst eller ickerasist.
Det här var året då vuxna män flockades för att med namn och bild skriva hot och kränkande kommentarer på en 17-årings sociala mediekonton. Ja, Zara Larsson är 18 nu, men det lär inte spela någon större roll för kommentarsflödena framöver. Det här var året då strategin att piska upp hatstormar nådde något slags peak, då det plötsligt fanns tillräckligt med befolkningsunderlag för att få ordentlig verkanskraft när dreven satte igång, det var året då kända journalister mordhotades och folk jublade eftersom det var ”rätt åt dem”, det var året då redaktioner drog sig från att bevaka vissa ämnen av rädsla för vad som skulle kunna hända. Och där någonstans står vi alltså när vi snart går in i 2016.
Om det är så här den vuxna verkligheten ser ut – hur ska då barnens kunna bli annorlunda? Om det här är början på en kultur – hur ska den då komma att utvecklas?