Jag läser artikel efter artikel med starka kvinnor som står upp för sina åsikter, för samhället, kulturen och framtiden. Jag läser om dem i flygplansstolen, under kafferasten och vid mina föräldrars stora köksbord. Uppskattar varje skildring, känns inte som att de kan bli för många! Läser om hur viljan att kämpa alltid funnits där, hur det alltid varit en självklarhet. En styrka som också lämnar mig med en smygande känsla att den fulla bredden av dessa kvinnors historier går förlorade i en bakgrund som slätas ut till förmån för en stark och entydig berättelse där drivkraften är övertygelse. Lika angeläget som tydliga och goda förbilder är påminnelsen om att otvivelaktiga ställningstaganden ofta börjat trevande.
Över min kopp med morgonkaffe såg jag den slutliga versionen av Cooper & Gorfers nyproducerade utställningsfilm ”Interruptions”, tillhörande porträttserien av samiska kvinnor med samma namn. En utställning och film som just öppnat på Kvinnohistoriskt museum i Umeå i samverkan med Konstmuseet i Norr. Filmen är stark. Precis som fotografierna i utställningen. Utifrån reflektioner kring en tid som passerat och med en tydlig blick framåt skildras kvinnorna med skärpa. Filmen återger skeenden och förutsättningar som inte enbart vuxit fram ur självklara val, ibland val som önskats ogjorda, motvilligt upprepats eller gjorts av andra. Val som sammantaget skildrar närbilder av individer, delar av ett kollektiv som ofta osynliggjorts i skolböckernas historieskrivning. Mii soaitit oidnot. Mii soaitit gullot. Muhto sii eai ipmir mii. Vi syns kanske. Vi hörs kanske. Men man förstår oss inte. Sammanfattar en av de medverkande kvinnorna.
För någon dag sedan hörde jag Ann-Helen Laestadius, författare och journalist, inleda sitt sommarprat i Sveriges Radio med orden: För mig är det självklart vem jag är, det har inte alltid varit det. Men bara för att det blev självklart för mig innebär det inte att andra förstår. Jag påmindes om att även det mest självklara har en början, och en historia. I en text i Svenska Dagbladet från slutet av februari förklarar Laestadius med en enkel mening varför den samiska renässans som under våren återkommande hyllats i svensk kulturmedia inte finns. Vi har hela tiden funnits här.
Förutsättningarna för vem som tar plats har förändrats. De val vi gör kopplas ofrånkomligt samman med det som finns omkring, påverkar och påverkas. På Österrikes kulturcentrum i New York har konstinstallationen In May 2017 I cultivated a piece of land in Midtown Manhattan nurtured by tweets av Martin Roth just avslutats. Ett verk bestående av en stor lavendelplantsodling, placerad i ett fönsterlöst betongrum vars väggar klätts med trädmönstrade tapeter för att efterlikna en stillsam skogsglänta. Belysningen av plantorna skedde genom lysrör vars styrka växlade beroende av twitteraktiviteterna hos ett antal politiska opinionsskapare, däribland USAs president. Mellan lavendelns väldoftande och ångestdämpande effekter och den högst närvarande instabila världen utanför skapade Roth en bräcklig balans mellan en rofylld oas och ett bunkerlikt skydd.
De åsikter, både våra egna och andras, som definierar oss som människor är i likhet med tillvaron vi omges av inte statiska. I senaste numret av Konstnären intervjuas konstnären Britta Marakatt-Labba om sitt deltagande i Documenta 14 i Aten och Kassel: I allmänhet skulle jag vilja slippa stämpeln som same när jag arbetar som konstnär. Jag vill vara människa.