En skakig Knut Knutsson uppskattade värdet till flera hundra tusen kronor. Om det kommer upphittarna till godo är dock oklart, sedan skatten lämnats in till länsstyrelsen vars handläggning av ärendet kan ta flera år.
På myndighetens hemsida står att läsa att man gör särskilda undantag för fornfynd av guld, silver, koppar eller brons. Sådana fynd måste rapporteras snarast efter påträffande, utebliven anmälan är straffbar. Här ska ingen komma och säga att staten är ointresserad av kultur, allrahelst gammal och ädelmetallisk.
I Federico Fellinis ”Roma” från 1972 finns en scen där tunnelbanegrävare stöter på en orörd, tvåtusenårig bostad under borrningsarbetet. En palatslik villa med storslagna fresker, som dock bleknar och försvinner när de exponeras för luften utifrån.
Det är ingen smal sak att borra under Rom, vare sig då eller nu. Arbetet med den nya metrolinje som ska gå under stadens centrala delar fördröjs ideligen av svindlande arkeologiska upptäckter. Historiker och ingenjörer jublar och gråter om vartannat, och sällan i synk med varandra.
Annat var det för Benito Mussolini när han initierade arbetet med Roms tunnelbana 1937. Han brydde sig föga om kulturminnen och forslade helt sonika bort allt från antika reliker till en del av Colosseums grund, som råkade komma i vägen för den planlagda sträckan under jord. Å andra sidan är det svårt att uppskatta hur omdirigeringen av trafik kan ha skonat byggnader ovan jord. Den massiva föroreningen från avgaser är fortfarande ett starkt incitament för det dyra och omständliga metrobygget.
Att göra sig av med det gamla för att ge plats åt det nya är en elementärt mänsklig sysselsättning som smärtar och chockerar olika grupper i olika tider och sammanhang. En smula överilat vore nog att jämföra Stockholms stad 2017 med Mussolini 1937. Men faktum är att en oersättlig kulturskatt nu liksom då kommer att gå om intet, när Locum drar nya vattenledningar till bostadsrätterna i det totalrenoverade före detta mentalsjukhuset i Beckomberga. I institutionens gamla kulvertar pryds betongväggarna i över hundra meter, från golv till tak, av patienters målningar från 1970-talet. Frukterna av den då relativt moderna bildterapin visade sig dock alltför fräna för beslutsfattarna, som drog tillbaka projektet efter två år då målningarna ansågs bli alltför skrämmande. Och nu ska de alltså utplånas då underjordspassagen fylls igen med sten och grus.
Samtidigt i Antikrundan får någon bannor för att ha använt en tallrikshängare i metall. Ja, bevare oss för naggar i finporslinet.