I sista avsnittet av tv-serien "Feud" (HBO) har den åldrade Joan Crawford, spelad av Jessica Lange, börjat spotta blod. Vid ett tandläkarbesök berättar skådespelerskan att hon i sin ungdom lät dra ut sex kindtänder, för att ansiktet skulle göra sig bättre framför kameran. ”Min agent rådde mig, att om jag ville arbeta efter 25 så borde jag investera i ett par kindben.”
Det är ett effektivt berättargrepp, få saker väcker ryggmärgsreaktioner av fasa och inlevelse i lika hög grad som tanken på blottade tandrötter.
Samtidigt kan man önska att tröskeln för ifrågasättande av skönhetshetsen var något lägre. Det största offret som kvinnor gör för att leva upp till idealen är inte nödvändigtvis de mest flagranta ingreppen, som Joan Crawfords tandutdragning, utan det brett normaliserade och dagliga späkandet. En diet som enbart tillåter lila livsmedel. En hudvårdsrutin à 45 minuter. Obekväma underkläder och ett ändlöst ansande, plockande, piffande, framhävande och döljande.
Upptagenhet vid smink, hår- och hudvård upphöjs allt oftare till ett feministiskt ställningstagande. Vi kallar det för en uppvärdering av traditionellt kvinnliga attribut och sysselsättningar. Vi påstår att vi har makten. Att vi gör det för vår egen skull och inte för att behaga patriarkatet. Men resultatet är nu liksom förr att den kvinnliga självbilden, om än kraftfull och frigjord, är avhängig en viss förpackning. När allt kommer omkring vet jag inte om jag vill vara med på en revolution som hävdar att edelweiss-extrakt för 2 490:- är en rimlig produkt.
Skönhetsfanatikerna gör dock klokt i att sammanstråla, formera sig och höja sina röster. För visst uppstår en subversiv kraft i forum som Beauty and bullshit, en separatistisk intressegrupp på Facebook som enligt egen utsago ”delar en anti-rasistisk och feministisk värdegrund med ett intersektionellt perspektiv.” Detsamma kan sägas om Kakan Hermanssons podcast Under huden, som varje vecka diskuterar allt från skönhet och hudvård till hälsa, kvinnoideal och normer. Dessa kanaler må spendera ansenliga intellektuella och ekonomiska resurser i jakten på det perfekta matta läppstiftet. Men de erbjuder också en fristad från traditionen som betraktar kvinnlig fägring som en mytologisk, biologisk och högst privat angelägenhet.
Visst finns något demokratiskt och befriande i att avslöja illusionen, att öppet redogöra för de många och invecklade stegen mellan bakfylle-glåm och Beyoncé-glow. Precis som det finns ett värde i scenen som hävdar att Joan Crawfords skulpterade ansikte kom till ett högt pris.
Men bojor upplöses inte bara för att vi påtalar dem. Och inte heller för att vi lär oss att älska dem, oavsett feministisk värdegrund.