Imorgon åker jag hem till Argentina. Jag ser fram emot det. När jag kommer fram ska jag först av allt besöka min kötthandlare. Först därefter duschar jag av mig efter en lång resa och hälsar på mina barn som jag inte sett på flera månader. Så ser mina prioriteringar ut. När min argentinska dotter var liten frågade hon mig: ”Pappa, när du är i Sverige, vem saknar du mest: mig eller Cristian (kötthandlaren)?”.
”Dig, min älskade”, svarade jag. Jag kunde inte krossa hennes lilla hjärta.
Den första present jag fick av min flickvän var en nyckelring med texten ”militant köttätare”. Inte ens mitt fingeravtryck säger mer om mig än den definitionen. Jag har aldrig varit neutral med mat. På min tallrik har det bara funnits en härskare och en mängd färgglada och utbytbara undersåtar.
Under flera år skrev jag från Argentina, dit jag flyttade tillbaka för 20 år sen, en blogg på Kuriren om min symbiotiska relation till grillen, om min argentinske kötthandlare, om hur vi applåderar en bra grillning och om hur jag smugglade argentinskt kött varje gång jag reste till Sverige. Och jag har ingen aning om hur många selfies jag har tagit framför min argentinska grill, det lilla tempel där jag skyddat min flyktiga och sårbara identitet.
För det faktum att jag tvingades växa upp långt från mitt hemland Argentina har skapat den här intima relationen till köttet. Det har blivit en symbol för min exil, för min längtan hem – genom att hedra kossan, hedrar jag mitt förflutna.
Jag grillar, alltså är jag (argentinare).
Men jag är inte ensam. Jag har gott om gelikar. Även i Sverige. Enda gången jag polisanmälts som skribent var när jag i en krönika hävdade att svenska inte kunde grilla och lade delvis skulden på klotgrillen, som jag beskrev som ”en blandning mellan en rullator och en stekpanna”. Där var måttet rågat, läsarna rasade och någon anmälde mig för ”hets mot folkgrupp”. Anmälan blev det såklart inget av, men visar ändå på den relation framförallt män har till sin identitet som köttätare, oavsett landet.
Hittills har ingenting lyckats påverka mitt förhållningssätt till kött. Mina höga kolesterolvärden har jag stoltserat med som en krigsskada, ett bevis på en väl utförd tjänst i matkrigets frontlinje. Inte heller har djurrättsaktivisternas vädjan berört mig märkbart. Ingenting har påverkat mig. Inte förrän nu.
Men häromveckan såg jag dokumentären Cowspiracy, om köttindustrins miljöpåverkan. Jag tänker inte trötta ut er med statistik, men rekommenderar er varmt att se den faktaspäckade dokumentären. Men några faktauppgifter vill jag ändå dela med er:
1) En femtedel av växthusgasutsläppen kommer från boskapen. Kossornas fisar och rapar har större påverkan på den globala uppvärmningen än hela transportsektorn.
2) Vi skövlar motsvarande två fotbollsplaner regnskog varje sekund! Världens lunga punkteras för att användas som betesmark till boskap.
3) Varje kilo nötkött förbrukar 100 000 liter vatten, något oacceptabelt med sinande vattenkällor.
Någonting i mig har gått sönder. Jag ser mig plötsligt som deltagare i en brutal gruppvåldtäkt på miljön.
Vårt ekologiska avtryck liknar, precis som smaken på det svenska köttet, en mammuts.
Men energilampor och sopsortering då? Inte annat än vaselin! Men närproducerat och kravmärkta råvaror då? En boskapsfis i rymden!
Vi måste bli radikala. Inte bara med köttkonsumtionen, naturligtvis. Det handlar ju inte om ett snedsteg bara, utan hela vår livsstil är en skev och grotesk gångstil.
Men jag måste börja någonstans. Därför avlägger jag mitt mest ambitiösa nyårslöfte någonsin:
2016 blir året då jag slutar att äta kött.