Det var juryns ordförande som yttrade orden och pekade mot dörren. Jag följde direktiven och kände mig misslyckad och skamsen i min blommiga väst, särskilt broderad för tillfället i min tanke att modernisera knätofsen. Solsken och förväntan i Delsbo förvandlades till inställd efterfest och besvikelse.
Det var nu det skulle ha skett. Jag skulle erövra titeln. Under min första uppspelning, exakt 100 år efter att Anders Zorn införde begreppet “Riksspelman” och arrangerade den första riksspelmansstämman.
Med över 10 000 övningstimmar på fiolen bakom mig hade jag valt att tolka en av alla tornedalska folkvisor; jag sjöng och ackompanjerade mig själv genom att knäppa på fiolen som om den vore en ukulele. Min nyskaparanda värderades inte av juryn eftersom de uppenbarligen inte tyckte att den var i Zorns linje.
Jag anar att det finns större konstnärer än jag, som har upplevt en liknande känsla. Kompositören Gustav Mahler (1860-1911) lär ha formulerat orden: “Tradition är inte att bevara askan utan att hålla elden vid liv!”
Vad innebär det då att vara Riksspelman?
Anders Zorn, världsberömd konstnär, instiftade den hedersamma titeln för att säkerställa folkmusikens överlevnad. Under ett sekel har zornmärkesjuryn utsett omkring 700 riksspelmän efter att dessa har visat prov på tekniskt instrumental skicklighet och värdighet som kulturbärare för att få bära silvernålen i kavajslaget. De flesta är idag döda och bortglömda medan ett fåtal har gjort sig kända som programledare i “Hej Kalle!” eller i Skäggmanslaget för alla ni som fanns och minns 70-talets grönavågare. Eller varför inte två av oss livs levande bastubalettdansare i SVT, trots att det inte direkt var vårt artisteri som var i fokus just då.
Lapp-Nils, en annan legendar, gick till historien med sina spelmansvandringar mellan Stockholms gator och jämtländska fjäll. Han lärde ut slingrande triolpolskor och vackra brudmarscher under mitten av 1800-talet, men var alltså för tidigt ute och fick ingen silvernål, men hans låtar lever kvar. Gössa Anders däremot hamnade mitt i folkmusiktiden på danslogen när han trollade fram krusiga drillar ur sin fiol medan dottern Karin ackompanjerade grovt och grant. En folkmusikens grundpelare belönad med silvernål.
Evert Taube spelade varken kohorn, munspel, spilåpipa, nyckelharpa eller fiol. Därför fick han ingen nål, trots att han var helt rätt i tiden och lika folklig som duellerande banjos på andra sidan Atlanten, eller varför inte Édith Piaf på kontinenten.
I Amerika kallades allt för folkmusik, oavsett om man gick från oldtime-musik till country, bluegrass och Dolly Parton. I Norden däremot fastnade många i fördomar att man antingen måste födas ur en stubbe i skogen, helst med knätofsar och långt skägg, för att vara en trovärdig folkmusiker, eller spela som Lapp-Nils.
Våra folkhjältar, Alice Babs, Cornelis och Allan Edvall har vuxit och formats efter tidens utveckling och behov, precis som Bruce Springsteen och Bob Dylan har gjort. Tillsammans med Evert Taube, vår oemotsagda nationalskald, blev de fortsättningen på 1700-talets Bellman.
Jag tror att om Anders Zorn hade levt idag, och varit lika nytänkande som han var då, hade han lett folket till spelmansstämmorna med ena foten i traditionen och den andra i utvecklingen. Som djävulen i Hårgalåten hade han ryckt oss med in i dimman av ruset och ångande svett när folkdansarna och festivalbesökarna kräver extranummer långt in på småtimmarna. Riksspelmännen och rockstjärnorna hade haft samma status och självklara plats i utvecklingen.
Hur gick det då för mig efter förnedringen i Delsbo? Jo, jag gav inte upp. Några tusen övningstimmar till, otvetydigt bättre och utan blommig väst på Örebro länsteater två år senare lyckades jag till slut anpassa mig efter 100-åriga kriterier och blev riksspelman på norrbottenslåtar. Under prisutdelningen i Wadköping bad jag juryn försäkra mig om att ingen skulle kunna ta nålen ifrån mig, innan jag framförde Björn Skifs monsterhit “Hooked on a feeling”. Jag sjöng och ackompanjerade mig själv än en gång med fiolen och publiken sjöng med.
Silvernålen i kavajslaget betalar inga räkningar, men vill jag som riksspelman leva på min konst handlar det om att försöka ta folkmusiken till folket och inte tvärtom. Jag kan inte tänka mig ett finare beröm än just “Tack för underhållningen”.