Jag menar, utan att vara ett Bob Dylan-fan, eller för den skull göra anspråk på att förstå mannen i fråga, vara okej med att på ett indirekt sätt förmedla att detta med Nobelpriset i litteratur, faktiskt inte är min grej. Äran en sak. De åtta miljonerna en annan. Ärligt, verkar inget appellera på Bob Dylan, eller spela någon roll.
Bob Dylan, som började som protestsångare, och som i många av sina tidiga texter behandlade politiska frågor, samhällskritik, filosofi och litterära influenser, trotsade faktiskt dåvarande konventioner inom popmusiken och vände sig mycket till motkulturen. Det finns ett fönster för beundran här. I alla fall i min bok. Det handlar trots allt om en musiker och främst människa som utvecklade och personifierade olika musikstilar.
Bob Dylan har under sin långa karriär rört sig från folkmusik och country/blues till gospel, rock’n’roll och rockabilly, till engelsk, skotsk och irländsk folkmusik och ja, även jazz och swing. Med eftertanke och en hel del grunnande handlar det kanske främst om (ursäkta) en MÄNNISKA, varken mer eller mindre. Förvisso, upphöjd, belönad, beundrad och troligen ekonomiskt oberoende. Samtidigt har i alla fall de två livekonserter jag bevittnat i mitt liv har varit miserabla. För att tala klarspråk, usla. Han var för introvert, otillgänglig för att vara den ”stora stjärnan”.
Bob Dylan tilldelades 2016-års Nobelpris i litteratur med motiveringen att han ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”.
Och... sanningen är att inte ens Svenska akademien fick tag på sin 75-årige pristagare. Sedan valde Bob Dylan själv att inte delta vid prisutdelningen. Tacktalet lästes istället upp av Azita Raji, USA:s dåvarande ambassadör i Sverige, medan Patti Smith framförde hans låt ”A hard rain´s a-gonna fall”. Dylan skickade heller inte någon representant för att ta emot Nobelpriset i fysisk form.
Nu verkar han dock vid sitt Stockholmsbesök i helgen vara redo för att ta emot priset, vid en intim ceremoni utan press. Han kommer dessutom inte att hålla någon Nobelföreläsning, som stadgarna kräver. I stället gör han en inspelad sådan. Varför?
På ett plan känns hans ointresse för det finaste priset i litteratur fullständigt obegripligt. Okej att pengarna är oväsentliga. Men varför inte donera dem till ett konstnärskap i varande. Det är egentligen min stora poäng eftersom jag aldrig förstått varför man ska belöna konstnärskap för lång och trogen tjänst. Varför inte dela Nobelpriset i litteratur, eller för den delen Polarpriset för musik på hälften. En del tillfaller vinnaren för ett långt konstnärskap, den andra delen, ett eller flera konstnärskap i sin linda. Kanske då, både Nobelpriset i litteratur och Polarpriset i musik, skulle finna en ny legitimitet. Kort sagt. En ny framtid...