Jag ska be att få beklaga, då jag förutsätter att var och en som läser detta är en vuxen.
Det är ett dystert öde, själva vuxenheten, och ändå lönar det sig inte stort att kämpa emot. Vi kan anstränga oss, men vi kommer ändå inte att se skillnad på en teckning av en hatt och en boaorm som svalt en elefant. Den som har läst klassikern Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry vet vad jag talar om.
Saint-Exupéry skriver att han levt mycket bland de stora och betraktat dem på nära håll. ”Det har inte givit mig någon högre tanke om dem.” De av oss som inte är giriga, maktgalna, högfärdiga eller suputer ägnar ändå större delen av vår tid åt ovidkommande saker. Detta sagt femtio år innan ens mobiler och datorer börjat lägga beslag på vår existens.
Saint-Exupéry var författaren vars romaner under 30- och 40-talet blev omedelbara succéer och uppnådde det alla konstnärer drömmer om; de påverkade människors uppfattning om världen och verkligheten. Men det är tider av krig och oro, och Saint-Exupéry plågas av situationen i hans Europa som är präglat av fanatism och motsättningar, och han förebrår USA för att de vänder sig inåt istället för att förstå vilka demokratiska värden som står på spel. Han såg polariseringen människor och grupper emellan, och han valde att inte ta ställning för någon, eftersom han såg samma kategoriska oförsonlighet även hos de förment goda.
Den som vägrar liera sig med någon riskerar att i slutänden bli allas fiende. Ty den som inte är för, måste rimligtvis vara emot. Och den som är emot är fienden.
Saint-Exupéry sa fel saker i fel tid, i en tid som på fler än ett sätt påminner om vår egen, med ett politiskt klimat där hårda ord och smädelser hörde till de rådande strategierna. Han var engagerad, men inte organiserad.
Som terapi mot sin bitterhet gentemot sakernas tillstånd och mot sin egen dysterhet börjar han teckna och skriva ”Lille prinsen”. Men att han som respekterad och prisbelönt seriös författare gav ut vad som uppfattades som en barnbok. Vafalls? Vilken bakvänd sak att göra. Varför teckna och skriva sagor istället för att föreläsa på prestigefyllda scener?
Utgivningen av boken fick hans status som intellektuell att sjunka, men i backspegeln förtjänar Saint-Exupéry den största respekten för sin okuvliga tro på litteraturen. Han valde att tala genom litteraturen och konsten. Han ställde sig utanför den politiska debatten och var samtidigt mitt inne i den, genom total självständighet och solidaritet med sitt författarskap.
För att travestera en annan grand old man inom litteraturvärlden, Lennart Hellsing: ” All politisk konst är dålig konst, men all god konst är politisk”.
Saint-Exupéry var stridspilot, och som om hans liv skrivit in sig självt i hans saga blev hans död mytologisk, då han försvann under en spaningsflygning över Medelhavet. Han fick aldrig uppleva den succé som ”Lille prinsen” blev, men det är så klart ovidkommande.
Man kan flyga ett plan, teckna en elefant inuti en boaorm eller skriva en bok. Allt är ändå efemärt, och den enda kritiker värd att beakta är tiden själv.