De bästa kärleksskildringarna är de som ser vid sidan om. De som anar, mer än stirrar. Ofta är de inte sådär påtagligt kroppsliga, erotik och litteratur är mest en skräpkombination. Nej, bäst de ord som beskriver den där känslan som inte söker sitt och därför är obegripligt starkare. Passion består ju av så mycket begär och begär är makt och hur vacker är egentligen kärlekssagan hos Tikkanen eller hos Hjalmar Söderberg? Hos Strindberg är den åtminstone tragedi. Att stirra in i passionen är som att betrakta solen, man slås av blindhet.
Det givna undantaget är Sigrid Undsets medeltidsberättelse om Kristin Lavransdotter. Hennes halsöverhuvudetkärlek till charmören Erlend just när hon (femtonårig) ska till att äkta Simon Darre, storbondesonen som är en slags faderskopia. Kärleken mellan Kristin och Erlend är den vettlösa, den som enbart söker sitt, bryter konventioner, gör barn utanför äktenskapet och far fram som sitt eget oväder med de båda drabbade, som ingenting hellre vill. Men som ändå förmår äktenskap och gör Kristin till mäktig husfru på storgården. När så Erlend mördas finns ingen återvändo, inget jordiskt alternativ. Efter pilgrimsvandringen blir det tron och tron allena i klostret för Kristin. Och för Sigrid Undset blev det katolicismen (dominikanorden) efter boken som gav henne Nobelpris 1928. Det var innan skilsmässornas tid, men Undsets eget äktenskap blev nu sådant.
Faderskärlekarna är nog vanligare i litteraturen än den till modern. Och läser man djups finns skuggan på väggen bak Erlend i form av Lavrans själv, Kristins ouppnåeliga ideal, faderskärlekens norm, mannen.
Jag tänker på fadern inför en del ny litteratur. Aris Fioretos roman Halva solen (2012) är en mycket gripande och kärleksfull skildring över en död fader. Uppbyggd som en skulptur, framknådad ur minnesfragment. Som människa är man alltid andra människors spegel och en fadersfigur är alltings mått och Aris speglar sig i detta mått, ända till den punkt där han själv blir fader. Vackert och mycket eftertänksamt med nästan oändligt siktdjup.
Eller varför inte hos Jesper Svenbros dikter om fadern, Pastorn min far (2001). En ung man hastar uppför fjällsluttningen på omslaget, glasögonprydd, lätt anorak och kikare, han arbetar sig fram genom dvärgbjörkar och lågt vide. Ungdomen hos en far, sedd av en författare som redan är äldre. Fadern var prost i Landskrona och drunknade i den vackra skånska sjön Immeln en dag 1952. Femtio år senare gör sonen den poetiska rekonstruktionen av en man som förenade tanke och rättrådighet, mitt under brinnande krig. Kriget fanns på andra sidan sundet, snart ska tusentals danska judar komma från Danmark, undergången tar nazismens gestalt.
Kärlekslitteraturen fyller antologierna, men inte med den kärlek som saknat valfrihet, den icke-valda. Som i Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007), porträttet av den besegrade fadern eller Susanna Alakoskisk kärleksförtvivlan över den förlorade brodern Sammi i Håpas du trifs bra i fengelset (2010). Genom fängelser, behandlingshem och halvvägshem och allt vad de nu heter.
Långt från Sapfos sång, från Höga Visan, Svindlande höjder eller Tristan och Isolde. Ihärdigt, osjälviskt, men lika starkt som vanvettets passion.