Klipper någon dödsannonser längre? I arvet hemifrån ingick två postillor (predikosamlingar) av några lutherskt skriftlärde. Fulla av urklipp från trettiotalet och framåt. Släkt förstås, mostrar i mängd, men familj först och främst, närmsta grannarna och så några enstaka från det som kallas gammelsläkt, den halvt bortglömda.
Inte bryter man den vanan ostraffad. Så jag klipper och klipper, som en figur i ett gammalt bygdedrama. Kuriren anländer och jag tar fram saxen. Men allt färre döda hemifrån känner jag, allt mer komplett blir samlingen i dagspredikningarnas årscykel. De nya döda är obekanta. Snart är det en fullkomnad mängd i sina svarta ramar, de som blir allt tunnare alltmedan symbolerna blir allt mer mångtydiga. Varje död har sin predikan. Det är fördelen med en stadig tro med fasta dogmer, men predikningarna läser jag inte.
Trettiotalets annonser har svärta i breda streck runt hela texten, idag är markeringen diskret, liksom sorgen. När nämndeman Larsson dog var svärtan centimeterbred, den ger sig tillkänna. Korset var allenarådande, luthersk tro gällde, statskyrka och ingenting annat. Det består länge, liksom de tunga bibelorden, alla trodde, oavsett graden av tro.
När de första sekulära generationerna dör blir symbolmängden oändlig och helt individuell, solnedgångarna, kattorna, rosorna, traktorerna. Jo, motionären i träningskläder minns jag väl, liksom fotbollspelaren, det stämde in med minnet, liksom jakthunden på pass. Någon har fått en släpvagn med sig, länge kan man grubbla över den symboliken. Och EFS mission ges sällan plats när givmildheten ska ha sitt, det finns modernare välgörenhet än bibelskolor i Tanganyika. Men tre allvarliga herrar från missionsfälten blickar ut från vykortet som också stoppats in bland sidorna.
En sjuksköterska långt söderut, en predikant som flyttat bort från socknen, men särskilt långt från hembyn sträcker sig sällan klippen. Varje blad ligger framför betraktelsen för just den dagen. Bland Rosenius ord, om nu någon hört namnet. Ordet postilla kommer från latinets post illa verba textus - efter dessa textens ord.
Samlade alla, änkefru Johansson från grannbyn 103 år, en ung troende i Fosterlandsstiftelsen bara 21 år, ”de rättfärdigas stig är likt gryningens ljus”. Strax intill Stadgar för Neder-Luleå Södra Missionsförening , antagna den 14 maj 1903. Även den inbladad bland de döda.