Hur är det? Ärligheten i den frågan kan man bara lita till om en vän ställer den. Visst, det går att smita undan med ett ”ok”, följt av ”själv då”. Men tomheten efter en sådan undanflykt drabbar hela vänskapen.
Så. Hur är det Gunnar? Jobbigt, svarar jag. Jag har de senaste veckorna överösts av hat, hån och hädelser på grund av att jag ifrågasatt en kampanj i sociala medier som kallas #mittkors. Den startade efter mordet på den franske prästen Jacques Hamel och går ut på att man ska ta en bild på sitt kors och publicera för att uttrycka solidaritet med förföljda kristna.
När jag såg initiativet tänkte jag på Inez Wahlgren, min lärare i svenska på Hermelinskolan i Luleå. Hon lärde mig allt om att skriva och jag hoppas hon känt sig delaktig i de mer än 300 krönikor jag skrivit i Kuriren. Inez betonade två saker: Källa och Kontext. Alltså, för att förstå, fundera på detta innan du tar ställning: Vem säger något och i vilket sammanhang? I de frågorna anas även svaret på varför det sägs.
Gruppen består naturligtvis av människor som med stolthet och glädje bär sitt kors. Men man måste ha i åtanke att den har bildats i en tid då nationalism och främlingsfientlighet är på väg att flytta in i Sveriges och hela Europas vardagsrum. Jag uttryckte en farhåga över att kampanjen skulle utnyttjas av främlingsfientliga krafter, trots att det naturligtvis inte är skaparnas avsikt. Farhågan består tyvärr, då jag läser kommentarer i diskussionsgrupper kring kampanjen om att vi måste värna ”svenskarnas kyrka”, ”bevara Sverige svenskt” och stå upp för ”den svenska kristendomen”.
Är det värre när en kristen präst mördas av IS än när en imam mördas av samma grupp? Är det skillnad på människor?
Jag vägrar tro det. Jag lutar mig mot den danske teologen Grundtvig som sa ”människa först, kristen sedan”. Och vår ärkebiskop Antje Jackelen som nyligen sagt att ”vi hjälper människor inte därför att de är kristna utan därför att vi är kristna”.
Jag lutar mig också mot korset. Inte mot mitt kors utan Jesu kors. Det solbelysta kors under vilket människor i Nederluleå kyrka generation efter generation firat midnattsolsandakt. Det korstecken som är ett försoningens tecken. Korset är ingen klubbnål som markerar särdrag. Det är ett tecken för Guds kärlek vars seger och armar omfattar hela skapelsen, hela mänskligheten. Korset är inte bara mitt, det är allas och framförallt Jesu kors.
I den dramaturgi som sociala medier bjuder in till finns inget utrymme för källkritik och problematisering. Jag förstår det, men försöker ända komma ihåg vad Inez lärt mig. Jag har vandrat genom sommarpressens insändare och ledarsidor som en feg figur som vill plocka bort korset från kyrkorna.
Jag hoppas Kurirens läsare känner mig något, efter alla krönikor. Att man sett ett mönster, som man ser när man kollar källor. Men sen läser jag ett somrigt ledarstick där jag namnges som en svikare av kristen tro: ”Att inte stödja en enkel manifestation för utsatta och förföljda trosfränder, utan till och med motsätta sig den, är sorgligt”, skriver Daniel Persson. Och jag tänkte på Inez. Och ”det enkla” som bara den som struntar i Källa och Kontext kan uppfatta.
För dig som tidigare läst mina krönikor vill jag uttrycka vad jag menar. Norrbotten och Luleå är min hemmaplan. Och hemma brukar det finnas en vilja att förstå. Så jag lutar mig mot den.
Tack för att du läste ända hit. Och tack för ordet. Salve