Om några veckor eller så kommer domen. Domen över den dömde, som numer allt oftare bara benämns med en förkortning, ABB. Han som nu väckt talan mot norska staten för sin förment omänskliga behandling där i cellen med sin playstation.
Minns hur jag ganska tidigt, utan känsloreaktion, läste att Breivik hotade att svälta sig till döds. Förhållandena i säkerhetsfängelset var omänskliga ansåg han, isoleringen för total. Och en juridikprofessor kompletterade med kunskapen att ingen kunde hindra detta, eftersom den rättsliga ställningen för intagna att hungerstrejka stärkts genom en vårdreform 1989. Själva humaniteten hotar, som alltid, den inhumane.
Breiviks terrordåd föder naturligtvis hämndtanken, liksom hans nuvarande hot mot sig själv. Förtjänar någon att fortfarande leva efter vilka brott som helst?
Dödsstraffets nålspets är intressant, det är enkelt att argumentera mot att staten tar någons liv, samtidigt är ju livstid också en hämnd, även om den oftast inskränks till tjugotalet år, och strafftanken i sig är faktiskt en hämndtanke. Så var tar hämnden slut egentligen? Nånstans i närheten av tvångsmatning av en hungerstrejkande massmördare? Är det statens yttersta respekt för den straffades integritet?
Det finns ett flertal argument som talar för att hålla de hårdast straffade vid liv, och två av dessa är centrala. Dock är inget av dem särskilt metafysiskt, med hänvisning till människorvärdet. Dels bör dessa dömda garanteras ett långt liv för att kunna gå igenom sina gärningar, möjligen att inse vad de gjort, möjligen något mer. Det är det första och kan vara ett fåfängt hopp.
Men många årtiondens inlåsning låter också historien ställa nya frågor, låter någon som Gitta Sereny släppas in i cellen för att göra sina intervjuer med Albert Speer, och göra världen lite klokare, lite mer upplyst. Om hur det såg ut i hjärnan på en av Tysklands mäktigaste under nazitiden exempelvis. Och det finns ju andra inlåsta, och böcker som återstår att skriva. Det är det andra.
Låt historien verka, låt cellen bli ett arkiv över det avskyvärda, det vi kliniskt exakt benämner ABB. Håll mördaren vid liv, cellen låst och arkivet öppet.