Jag tar en extra titt på klädberget. Den har en vikt på 113 kilo och motsvarar hur mycket textil Luleåborna konsumerar på en enda timme, dygnet runt. Kläder vi dessutom köper till en mycket lägre pris än tidigare och varav åtta kilo går direkt i soporna.
Klädberget är inledningen till utställningen "Stilmedvetet mode" som just nu visas på Teknikens hus i Luleå med anledning av att de senaste 30 åren har svenskarnas textilkonsumtion nästan fördubblats.
Det är en ögonöppnare, liksom två böcker som utkommit under hösten; "Modeslavar – den globala jakten på billigare kläder" av Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom samt Gunilla Anders bok "Den lilla svarta - modeindustrins mörka baksida", den första utgiven på Leopard förlag, den andra på Ordfront förlag.
Läsningen av böckerna, liksom ett besök på Teknikens hus visar med tydlighet priset för vår klädkonsumtion men visar också på möjligheter att tänka annorlunda.
Att på sikt skapa en hållbar designprocess. Det är bara att hoppas.
För de människor som betalar priset för våra billiga kläder finns främst i Asien och Kina där producenterna dumpat priset i den allt hårdnande konkurrensens om att få behålla sin textilproduktion. Det går inte annat än konstatera att våra billiga kläder betalas med urusla arbetsvillkor och galopperande miljöförstöringar. Sorry, men billiga toppar på HM har konsekvenser. Vi köper billigt. De kan inte leva på sin lön och blir sjuka av för hårt arbete och kemikalier.
Gunilla Ander besöker exempelvis Tirupur i Tamil Nadu i södra Indien, navet i Indiens textila exportindustri som numer går under namnet T-shirt Capital. Där på tågstationen möter hon de som hoppas få tillverka våra kläder, själva klädda i trasor. Många är bönder som tvingats lämna sina jordar efter att floden Noyyal förgiftats av utsläpp från färgerier och blekerier. Den flod som för inte så länge sedan bjöd på klart vatten man kunde dricka, är idag en svart sörja. Och de som tvingats lämna sina fattiga jordbruk, ja det handlar om fattig människor, ofta analfabeter, för textilindustrins utsläpp måste nu sälja sin arbetskraft till minimilön på Tirupurs otaliga textilfabriker. Ärligt. Visst är det något som börjar skava.
När jag för en liten stund får axla en sömmerskas arbetsvillkor i en textilfabrik i Kambodja i utställningen "Stilmedvetet modes" fiktiva men dock så autentiska återskapande av en texitlarbetares villkor, får vår klädkonsumtion en bitter eftersmak. Jag frågar, hur många fickor kan du sy på två minuter? Tänk sedan att du tjänar te ens 1000 kronor i MÅNADEN och får sparken om du inte klarar produktionskraven, varje minut, tio timmar om dagen. Och ställ sedan arbetarnas löner i relation till HM, Calvin Klein och andra modeföretags vinster och våra billiga kläder. Jag skäms.