Ibland blir allting bara så overkligt. Som när jag förstod att universitetslektorn Emer O´Toole fick internationellt genombrott när hon slutade ta bort sin kroppsbehåring när hon var 26 år gammal. Hon blev helt enkelt nedringd av medier från en rad länder efter att hon visat sin håriga armhåla i brittisk morgon-tv 2012. En norsk dagstidning kom till och med på besök för att skriva om ”fenomenet”. BBC nöjde sig mig ett telefonsamtal.
Förvisso en uttalad feminist, doktor i teatervetenskap som idag skriver krönikor för The Guardian och forskar inom fältet teater, film och performancekonst vid Concordia university. Dessutom starkt engagerad för rätten till fri abort på Irland. Hon har en agenda med det hon gör.
Men det Emer O´Toole slår igenom med är att hon slutat raka armhålor och ben.
Jag minns själv under tonåren att vi diskuterade detta onormala förhållningssätt till kroppsbehåring under en tågresa i Europa, men i omvänd kontext. Vi hade noterat att inga amerikanskor vi mötte hade hår på benen. Och varför var det så. Är hår fult? Rakar man sig? Jösses finns något som heter vax – måste göra förfärligt ont. Jag vill betona att jag bara var 16 år och ganska anti mot normer generellt, men just kroppsbehåring var inget jag reflekterat över. Ever. Det var också en tid då det fanns attraktionskraft hos män med hår på bröstet, som gärna manifesterades genom uppknäppta skjortor i glansigt tyg.
Nu gick det försvisso bara några år innan jag själv gav mig i kast med rakhyvel. Och det skulle dröja ytterligare ett decennium till håriga bringor i uppknäppta skjortor försvann från offentligheten. Det som varit norm blev en icke norm, så till den grad att det idag ses som ett gigantiskt statement att sluta raka armhålorna.
Emer O´Toole beskriver detta vår samtids tabu på följande sätt i en intervju:
”Av alla mina små experiment har det svåraste varit att sluta raka armhålorna och benen. Det vore en sak om man verkligen kunde välja, om man kunde ha kroppshår utan att folk stirrade på en och utan att de sade hemska saker, men så är det inte”
Några dagar tidigare hade hon besökt London iklädd shorts och mött åtminstone fyra män som uttryckt sin avsky, faktiskt äckel.
För visst är det så att just hår väcker känslor. Om det inte sitter på huvudet vill säga, och även då en stor huvudbry för många. Själv gick jag med en mössa en hel påskhelg efter en katastrofklippning. Men som sagts när hår förvandlas till hårtussar i duschen eller sticker fram ur bikinilinjen är hyllningskörerna inte lika stora. Närmast ociviliserat. Och för den som önskar veta mer kan med fördel läsa Emer O´Tooles nya bok ”Girls will be girls”, hennes egen handbok i feminism med en stor portion självdistans och humor.