Nietzsche är motsägelsefull, en blandning av det som inte låter sig blandas. En ny översättning av ”Also sprach Zaratustra” väcker frågorna om denne muntre pessimist, den levnadsglade cynikern som var både illusionslös och fylld av barnslig tilltro.
Hans kärna oscillerar, den är en svängning som gör samtiden uppenbar, och som en gång förutsåg både det moderna och det postmoderna. Ingen river gamla sanningar så vackert som Nietzsche.
I början av 1880-talet var Nietzsches liv allt annat än muntert, vilket Hans Ruin påminner om i sitt efterord. Livet var mest en trasa av svek och ensamhet och boken om Zarathustra kom nu till under periodvisa skaparutbrott, avbrutna av djupa depressioner. Övermänniskan är romanens kärna och budskap, människan som inte är överlägsen utom bortom och över världens tragik, dess hämnd, dess ressentiment. Uthärdandets människa som framlever och betraktar den eviga återkomsten i en tillvaro som både är ond och god.
Det har alltid varit få som förstår Nietzsche på djupet. Ändå blev han något av en modefilosof bland intellektuella och konstnärer under 1890-talet. Hamsun, Strindberg, Ola Hansson, Brandes. För 1890-talets ensamhetsdyrkan och individualism var han gudasänd, övermänskan blev litteratur och konst. Det är som en magisk siare av den postmoderna tidens upplösning och trolöshet man förstår Nietzsche i denna bok. Så tidigt han gjorde upp räkningen, med alla metafysiska måstevärldar som stod skymmande framför den verkliga. Historia, moral, fasta värden, ingenting blir bestående sedan han granskat det.
Mest brukbar idag är hans insikt om vår tids politiska allkänsla, ressentimentet. Gnället upphöjt till makt. Det som hörs i den lilla världens självömkare på fikarasten och i den stora världen numera tycks styra stat efter stat. Donalt T. är ressentimentets okrönte kung, sociala medier är dess kungarike. Ressentimentet är den svages hatiska bitterhet mot den starke eller överlägsne, avundens förlängning, hämnden som inte vill tillfredsställas. Allt är de andras fel, det är kärnan.
Och det finns alltid en andre som kan hängas.
Ständigt denne Nietzsche. En märklig spegel av övermänniskans nederlag och slavmänniskans triumf. Han finns överallt i det moderna, där människan svävar fri att välja, fri att slukas av ångest och svindel. Och där står han utan tröst, men ständigt till prövning och omutlig insikt.