Västerbottens och Norrbottens län är en enda stor, svart bläckfläck på kartan över Sverige. Halland, Skåne, Blekinge, Gotland och Ångermanland är randiga. Några landskap är prickiga medan inlandet och Södermanland lyser vitt. På dessa bländande vita fält brukade den mest ”ariska” svenska allmogen, det högst stående folket i världen, sina jordar. Detta enligt rasbiologen Herman Lundborg som framställt kartan benämnd ”Fig. 15: Antropologisk karta över Sverige” som projiceras upp på den stora, vita duken. Historikern Maja Hagerman föreläser utifrån sin nya bok ”Käraste Herman” och den för tio år sedan utkomna ”Det rena landet” om mannen som såg som sin livsuppgift att motverka ”det svenska folkets” degenerering.
På duken framträder svart-vita fotografier på människor i olika åldrar. En pojke och en flicka i kolt står bland fjällbjörkar halvt vända mot varandra. Det är sommar. En kvinna med huvudduk blir avporträtterad med sin son och dotter på vardera sidan. Fotot är taget inomhus mot en tapetserad vägg. Kvinnans blick är riktad bort, förmodligen mot fönstret men ser ut att vara fokuserad inåt medan barnen stirrar genom kameralinsen. Ljuset i bilderna är mjukt och kompositionerna väl uttänkta. Jag funderar på vad personerna tänker att kameramannen ser genom objektivet? Kameran var verklighetens spegel, ett vetenskapens verktyg.
Maja Hagerman förklarar att Lundborg utvecklade ett slags konstnärligt öga och började experimentera med kompositioner, många bilder påminner om nationalromantiska målningar. Men i regel fotograferades samer utomhus och tornedalsfinnar inomhus, kanske för att skapa kontrast.
Landskapen och människorna i norr blev en projektionsyta för den kolonialistiske, vite mannen. Bildbearbetningen är förstklassig. Bilderna med det mjuka ljuset kontrasterar mot de totalt avpersonifierade fotografier av människor som är tagna rakt framifrån och från sidan mot en vit fond.
Bildspelet är slut och historien har noga packats ner i källarutrymmena på landets institutioner. Men exponeringarna finns där i bakhuvudet, svart-vita, inpräntade djupt i det undermedvetnas mörka rum. För visst ligger den någonstans i det mentala fotoalbumet, den där gamla dammiga bilden av det lilla, fantastiska landet i norr, Sverige. En bild med uttänkt komposition och naturligt ljus, kopierad i ett oändligt antal. En lichtbild vi inte får glömma vem som knäppte av, bakom linsen, med ansiktet