Det är därför, mina damer och herrar, jag vill be er om tålamod!
Jag höjde fiol och stråke i varsin hand som i en segergest och tackade för applåderna. Sedan berättade jag om min gåshud när ett gäng fiolspelande ungdomar på sommarläger framför samma stycke med samma finesser, drillar och stråkfigurer. Om konsten och svårigheten att ta sig från att inte kunna till att kunna.
Det krävs en stark vilja men av er, föräldrar, ber jag bara om tålamod att stå ut med de hjärtskärande ljuden när ett barn lär sig att spela fiol. Jag riktade ett stort tack till den kommunala musikskola som fostrade mig varpå jag uppmanade publiken att ta vara på sin egen skola. Jag fick en känsla av att mitt budskap inte hade gått fram, tills en dam på första raden avbröt tystnaden:
– De har stängt vår musikskola!
Detta skedde för inte länge sedan i en av våra glesbygder, inte långt ifrån där jag bor. Men, i våra grannlän, Troms och Finnmark, Norges glesaste glesbygd, har jag som svensk riksspelman fullt upp med att möta efterfrågan på kultur. Deras teatrar, kulturhus och musikskolor har långsamt vuxit upp och gjort glesbygden till en fin plats att bo på. Både för kropp och själ.
Jag flyttade till min by ovan odlingsgränsen eftersom det var den plats jag ville bo på, inte för att min kunskap efterfrågades i bygden. Ingen skulle kommit på att sakna en spelman eftersom traditionen aldrig någonsin varken funnits eller odlats. Vägen hit kantades nyligen av gammal fjällnära skog som nu är helt borta. Tjäder och orrspelen försvann med skogen och snart saknas inte de heller.
Skogens alla färger uppstår inte över en natt. En restaurang kan inte enbart servera köttbullar och fotboll fångar inte allas intresse.
Enformiga monokulturer förtjänar inte att kallas skog, en tilltalande meny bör innehålla mer än skoteråkning och underhållningen på en cirkus består av mer än en trapetsartist. Vi behöver populärkultur med bloggar på youtube och idrott för den växande generationen för ett sunt växelbruk där allt och alla växer och trivs.
Men, när våra rödlistade skogslevande arter är borta, kommer de någonsin tillbaka? Och vad krävs för att ett nedlagt estetiskt gymnasieprogram ska locka fler sökanden och återuppstå?
Vi kan inte veta vilka frön som kommer att växa upp och leda vår kultur framåt, men vågar vi avstå från att så? Om vi gör kalhyggen av skogen och stänger musikskolan, vad händer då?