Första kontakten med en ny plats är en singulär händelse, en anomali i en människas livslopp. En av de där unika punkterna som snabbt överskuggas av vanelagrens likhet.
För 18 dagar sedan satte jag för första gången min fot på Luleås breddgrad. Åkte kvällsbussen mot min tillfälliga boplats. Jag vandrade längs den helt folktomma Regnbågsallén i ett universitetsområde som ligger utfläkt i en platt skog. Ett slags övergivet Pripjat, bestulet på innehåll och mening.
Myggen följer mig till dörren och nedanför balkongen breder världens mittpunkt ut sig. Dess nerkylda hårddiskhjärta bultar i alla handflator: Facebook. Myggen vakar över den sociala gudens globala sanning.
Alla dessa intryck håller jag kvar, skriver för säkerhets skull ner dem här och nu. För de är viktiga.
Skriver man poesi är den ofiltrerade blicken en de två främsta beståndsdelarna – den och förmågan att se helheten i detaljen, att se omvärlden växa ur en tumnagel.
Att kunna hålla i skönheten som endast finns just i den här stunden när jag lyssnar på PJ Harveys album "The Hope Six Demolition Project" under 40 minuter i flygstolen, med miljoner unika platser passerande under mig.
När det finns en världsordning där människans lilla liv – det varande som vi befinner oss i största delen av vår tid: på arbetet, i köket, intill någon annan – krymper samman och bleknar, ställt mot de som föraktar allt fritt levande; när det finns en antipoetisk, avtrubbande agenda:
Se på människorna du har runt dig med samma oförstördhet som du ser på nya platser – för där finns alltid den stora och lilla världen. Samtidigt.