Sedan den moderna pressens framväxt på 1830-talet har modellen med medierna som den tredje statsmakten varit central.
Det vill säga att journalistiken har en speciell uppgift i samhällets informationsflöde – att granska regeringen (första statsmakten) och riksdagen (andra statsmakten). Sedan 1980-talet har medierna och politiken dock allt mer flätats ihop. Man skulle kunna säga att de tillsammans har skapat en medialiserad scen, på vilken olika draman sätts upp. Dessa följer ungefär samma mönster och spelreglerna är tämligen klara för alla inblandade. I praktiken är det spelreglerna som avgör när en politiker behöver pudla offentligt eller när en minister måste avgå.
Men nu utmanas den här modellen. Ordentligt. Den globala populismen frammanar bilden av medierna som fiender och drar framgångsrikt in dem i ett helt annat spel än det som spelats de senaste decennierna.
I en väldigt intressant artikel om Marine LePen och medier i The Guardian (”How LePen played the media”), berättar Le Mondes politiske redaktör Caroline Monnot om svårigheterna att balansera mellan att vara en aktör och en bevakare. Normalt har ju inte medierna betraktat sig själva som medaktörer i de nyhetshändelser de skildrar (även om de i många fall är det), men det som har hänt i Frankrike – och det som händer överallt där populismen når framgångar – är att medierna i sig lyfts fram som en politisk huvudberättelse: medierna är pk, medierna är eliten, medierna mörkar. The Guardian berättar om hur de franska politiska reportrarna hamnat i ett prekärt läge: som både subjekt och objekt i den utveckling de skildrar. ”Det finns en teaterpjäs och hon (LePen) vill otroligt gärna att vi agerar i den med henne”, säger Monnot.
Samma tendenser syns i Sverige. Populisternas strategier här och där är nära på identiska. Journalisterna tvingas upp på scenen – bara för att upptäcka att de inte längre styr över regin. För väl uppe på scengolvet finns bara två val. Det ena är att säga att man alltid producerar sanning, vilket naturligtvis inte är sant. Det andra är att öppet redovisa sina arbetsmetoder och att diskutera de fel som faktiskt begås. Oavsett vilket val medierna än gör, kommer populisterna kunna hojta att de har rätt.
Just här befinner sig svenska medier idag – nervöst letande efter ett sätt att navigera rätt mellan det växande journalisthatet, vars buffliga påhejare skriker ”fake news!” om var och varannan artikel och den sviktande mediemarknaden som gör att intäkterna minskar i en takt som innebär att all kritik tas på helt annat allvar än förut. De flesta bedömare tror att populismen är här för att stanna. Att vi troligen måste vänja oss vid att ha ständigt närvarande populistiska partier som ligger mellan 10 och 20 procent. Frågan är vilken roll medierna ska ha för deras existens framöver.