Jag talar om Thure Liljedahl och Bengt Andersson. Två personer som gjort det möjligt för oss som bor i Norrbotten att ta del av teater. Deras längtan och önskan att skapa en fast teaterscen manifesterades den 6 september 1967 när Norrbottensteatern hade premiär med pjäsen "De förödmjukade" av Fjodor Dostojevskij i Hermelinskolans aula i Luleå. År av utredningar och oförtrutet arbete låg bakom detta historiska ögonblick. Norrbottensteatern är trots allt Sveriges första regionteater.
50 år senare, nämligen den 16 september 2017. En strid ström av besökare vandrar runt utställningen av kostymer och scenografimodeller från Norrbottensteaterns historia. Just denna lördagseftermiddag på scen 2 i teaterhuset vid Norra hamn i Luleå sker många kära återseenden. Människor som en gång i tiden arbetat på teatern möts igen, kramas och minns. Men även teaterns publik inbjuds i denna minnenas vandring.
"Herr Puntila, minns du?", säger en dam till sitt sällskap där de nyligen konstaterat att teatern verkligen gjort många föreställningar. Nämligen över 500 uppsättningar har länspubliken i Norrbotten kunnat ta del av under Norrbottensteaterns 50-åriga historia. Teater som erbjudits från Abisko i norr till Piteälvdals orter i söder. Det är med andra ord verkligen någonting stort att fira. För vad vore vårt län utan en länsteater? Om norrbottningarna istället för en fast teaterensemble tvingats lita till turnerande teatergrupper och Riksteatern för att kunna ta del av scenkonst. Skulle pjäser som "Dagning röd", "Populärmusik från Vittula" eller för den skull den omskrivna "Pjäsen om Norrbotten" någonsin spelats? Ärligt. Jag tror inte det. Missförstå inte. Det handlar inte om provinsialism. En teaterscen speglas alltid av sin samtid och de stora frågorna är ju per defintion av allmängiltig karaktär. Poängen är att det inte existerar något motsatsförhållande mellan klassiker, samtida nationell och internationell dramatik och regionala berättelser. Alla behövs, vilket också manifesteras under jubileumsföreställningen som dagen till ära hålls i Hermelinskolans aula.
I regi av Rasmus Lindberg bjuds publiken denna afton på ett teaterkollage – en sorts greatest hit´s – där publikfavoriter som "En uppstoppad hund" möter framtidens repertoar. Det hade kunnat bli endast en stor "klassfest" med alla inbjudna gäster som befolkat teaterns korridorer någon gång under dess historia. Istället är det vansinnigt roligt. Nostalgi när den är som bäst även för dess publik. Och när ridån gått ned är den förhärskande känslan tacksamhet. För utan Norrbottensteatern hade länspubliken kanske aldrig fått ta del av Staffan Westerbergs unika teatervärld eller alla åren då Sara Arnias skådespelarkonst förgyllde teaterscenen. Det är bara att säga tack och bock!