Det mest intressanta i sommarens Almedalsinspirerade debatt om ”svenska värderingar” sades redan 2006. Då kom boken ”Är svensken människa?” ut och visade att svensken helst rår sig själv, men inom de trygghetsskrankor staten sätter upp och vilka hen varit med om att godkänna.
Unikt svenskt, absolut, men hördes någon viska författarnas namn mellan mingeltälten i Visby? Två historiker, Henrik Berggren och Lars Trägårdh. Ovanligt originella med en spännvidd som räckte för diskussion; detta att individen i den svenska modellen orkade vara både och i sitt förhållande till staten. Både individualist och anhängare av en stark stat. Själva begreppet ”svenskhet” gör att man osäkrar hela sin kritiska arsenal. Allt strunt i världen har blivit sagd i närheten av de nationella hägringarna. Gamla högerhallucinationer som nya, idag är tydligen svenskens ”värderingar” spöket som ska skrämma flyktingarnas utsatta skara.
Berggren – Trägårdh visade istället på författarskap. Geijer, Almqvist, Strindberg och Ellen Key. Namn på vägen in i det moderna Sverige, litteraturspeglar för att förstå varför svensken blev till. Deras omläsning av Geijer var nog den mest intressanta, hur han såg att självständigheten krävde jämlikhet. Det första står individen för, det andra ska staten vara den yttersta garanten för. Svensken är det som förenar höger och vänster, accepterar höga skatter om det är priset för oberoende.
Och så arvet underifrån, från byastämmorna, tingen, senare från de gigantiska folkrörelserna. Alla de församlingar där det som kallades undersåtar lärde sig uppträda som mogna medborgare. Först när kungen var staten och bonden var folket, och dessa två kunde alliera sig mot feodaladeln. Det bor en medborgare i odalbonden och en odalbonde i medborgaren. Här fanns också genusperspektivet, ett historiskt arv med självständigare kvinnor, fritt äktenskapsval (och sent!) och en ungdomskultur av frihet och oberoende, exempelvis det utbredda nattfrieriet. Allt motverkande hederskulturers bindningar vid hem och föräldrar. Familjen blir en plattform för oberoendet, inte ett fängelse för generationerna.
1946 ställde journalisten Sanfrid Neander-Nilsson frågan ”Är svensken människa. Hans svar har vi därefter aldrig upphört att upprepa. Han fann att andra nog var det, men svensken knappast, hen var känslokall och närmast psykopat, kylig, icke-spontan och inte alls så där sambavarm som alla i de latinska kulturerna är. Detta bladder blev till en stående självförnekelse. Det har tjänat som krydda i skatteemigranternas surhat, nyliberalernas ideologiska epilepsi och fördomarnas omätliga gyttjesump. Men självföraktet har mest tjänat som ödmjuk grund för sin raka motsats, att ständigt befinna sig främst i modernitetens frontlinje. Genom att förneka att man är någon når man hur långt som helst.
”Är svensken människa” lyste med sina formuleringar, om ändå det ljuset kunde nå fram till de nya nationalisternas mörker: ”Om det svenska sociala kontraktets hårda, institutionella skal är den statsindividualistiska välfärdsstaten, så är den svenska kärleken dess mjuka, moraliska ledstjärna. Viljan till frihet, autonomi och oberoende behöver.. inte med nödvändighet skapa normlöshet och alienation, lika lite som konservativ eller socialistisk pliktmoral garanterar lycka och gemenskap.”