På en halvt kal skräpfläck var det, helt nära några förvildade vintergrönor, men mer violett i tonen. Det har säkert ingen vidare betydelse, men det är en slags vårlig ceremoni; det framkallar detta mitt uniforma beteende.
Det som består i att jag lämnar katten på plats, tar de raska stegen hem till bokhyllan, letar i Floran medan minnesbilden ännu har fastare form. Blädder, blädder, kan det vara revsuga, nej 10-30 cm, rak stam, och inte plister heller, alldeles för tidigt, men lite längre fram bland de kransblommiga:
jordreva, Glechoma hederacea, april-juni, vanlig på frisk, mullrik mark…vägkanter, skräpmark. Rotslående skott senare under sommaren. Utbredningskartan generös, hela Norrlands kustland. I det befintliga.
I tidningen här om dagen såg jag Göran Greider släppa kampen om samhället och ägna sig åt trädgården istället. Klokt val när samhället inte är klokt. Varför tala till någon som inte lyssnar? Samhällets psykopati kan bytas mot naturens harmoni. Mina vitsippsbackar kan ingen uppenbarelse av det tidstypiska komma åt. Fast jag vet att deras utbredning troligen har med klimatförändringen att göra, södra Norrland är trots allt inte Elsa Beskows hemtrakter.
Ett namn, en träff och allt är fullbordat, Glechoma hederacea. Skapelsen slipper sin namnlöshet och jag slipper min oro. Så ska det vara. Varje vår och sommaren därefter. Samma letande och bläddrande, som lokal tillsyningsman över systematikens fortbestånd.
En sentida Linné, utan en enda lärljunge, men framdragen på 1700-talets kunskapsvagn till att katalogisera och ordna, utan minsta baktanke, oskuldsfullt frikopplad från det koloniala och rasistiska. Allt blott blomster, ingen far ont, ingen förtrycks. Ödmjukt böjd mot jorden, mot ursprunget och dess fulländning innan allt blev samhälle och oordning.
Jan-Olov Nyström