Jag tror jag vågar påstå att det främst intresserar män. Kvinnor kan måhända se nyttan av det, men något genuint engagemang har jag hittills aldrig stött på hos någon av mitt eget kön.
Föreställ dig följande situation. Man är ute och åker med bilen. Kanske är man på väg någonstans. Man tittar på landskapet, ser älvar, sjöar och skog. Man åker genom olika byar. Man ser fina hus och förfallna hus, välskötta trädgårdar och igenvuxna trädgårdar. Man filosoferar lite som man gärna gör när man åker bil. Man tänker på livet, på folk som flyttat och folk som bor kvar. Man ser en och annan människa och några renar eller svanar.
Då säger min man: ”Såg du veden?” Nej, jag såg inte veden. ”Såg du hur mycket ved de hade?” Nej, det gjorde jag faktiskt inte, men det gjorde uppenbarligen han. Han såg också hur den var staplad, samt om det var årsved eller fjolårsved. Ofta kommer en följdfråga: ”Vad ska de med så mycket ved till?”. Det vet jag inte, eftersom jag inte ens vet vem som bor där. I mina tankar har jag redan lämnat ämnet och jag låter blicken följa en storspov som sveper över ängen intill vägen. Då kommer nästa replik: ”De kanske säljer ved.” Det gör de eventuellt, men ingenting kunde intressera mig mindre. ”Det måste ha varit minst 50 kubik.” Säkert.
Under flera år tillbringade jag själv många kyliga vårkvällar ute på vedbacken. Inte alls av intresse och egen fri vilja, utan av nödvändighet. Utan veden hade vi varken haft ett varmt hus eller varmvatten i kranarna, och i jämställdhetens namn var det inte mer än rätt att jag bidrog till denna traditionellt sett manliga del av hushållsarbete, eftersom min man gjorde sin del av alla andra sysslor. Jag var delaktig i allt från kapande och klyvande till staplande – detta eviga staplande – och eldande, och för varje år kände jag en växande motvilja. Min kropp är inte avsedd för hårt fysiskt arbete, hur jämställd jag än önskar vara.
Således var ingen gladare än jag när beslutet fattades att installera jordvärme.
För mig innebar omställningen en lättnad, för min man en identitetskris. Den som läst boken ”Ved. Allt om huggning, stapling och torkning - och vedeldningens själ” vet vad jag talar om. En man med en rejäl vedtrave är en man att lita på. En man med en vedpanna har en uppgift i livet. Om vi får tro författaren Lars Myttling är arbetet med veden dessutom den tystlåtne nordiske mannens form av terapi.
Ved är ingenting mindre än en livsstil och nu undrar jag om det finns anledning till oro. Vad ska det bli av alla dessa män i den nya tidsåldern av jordvärme, bergvärme och fjärrvärme? Kommer det att räcka med en kamin i vardagsrummet?
Varje årstid har sin vedsyssla, och när snön smälter undan till ackompanjemang av storspovens drillande tänker till och med jag på ved. Vad gör vi med våren när vi inte tillbringar den på vedbacken? Vad gör vi med vår tid när det inte finns något att kapa och klyva? Min man eldar i kökets järnspis för att få anledning att göra ny ved. Jag, som är mer teoretiskt lagd, gör en omläsning av Myttlings bok och känner ett såväl nostalgiskt som romantiskt skimmer lägga sig över mina vedminnen. Inte var det så dumt ändå, och nog är det tur att vi har järnspisen kvar.
Kanske kunde man skriva en sonett till vedens ära, ved som vetenskap och konstart.
Doften av färsk ved
är något av det sista du kommer att glömma
när slöjorna dras för
(Ur Hans dikt Doften av färsk ved)