Precis som alla nyfödda barn ser hon dagens ljus för första gången. Och att det är minuterna efter födseln som våra livs historier börjar skrivas berättar hennes högst personliga livsöde.
Anna Pugacova och hennes egen mor utvecklade aldrig den anknytning man idag vet är så viktig för barn. Istället väntande en framtid på barnhem och ett tiotal olika fosterfamiljer till hon för åtta år sedan fick möjlighet att komma till Sverige.
Vi talar om en barndom där våld, fattigdom, svält och fysisk och mental misshandel var vardag.
– Jag fick hela tiden höra att jag ingenting var värd, att mitt öde var detsamma som mina föräldrars - ett liv präglat av arbetslöshet, hemlöshet och missbruk. Mina bästa år var faktiskt på barnhemmet. Där visste jag att jag hade en säng, fick varm mat varje dag och att det fanns pennor att rita och skriva med. Trots att de som jobbade där gav oss någon örfil, visste jag att de brydde sig om mig och de övriga 40 barnen på barnhemmet.
Hon berättar om fosterfamiljer hon trivts i och gärna velat stanna men där hon inte fått vara kvar. Andra utnyttjande henne som arbetskraft på gården i lantbruket där hon fick sälja grönsaker på marknader istället för att gå i skolan och där misshandeln och svälten var ständigt närvarande. Men också om en sen, mörk natt när regnet föll över grödorna. Då var Anna Pugacova elva år och hon insåg att det fanns ett liv bortom armodet. Ett liv som var hennes eget där drömmar faktiskt kan förverkligas och att det finns en mening med jordelivet, trots allt.
Boken undertitel ”att överleva till att leva” ger en tydlig vink till vad hon med sin berättelse vill förmedla, nämligen att inspirera människor till positiva förändringar.
– Jag ville inte skriva en gråthistoria. Jag är klar med min egen livsberättelse utan vill istället ge människor mod att förvandla sina liv och sluta aldrig slåss för sina drömmar, säger hon.
Kan jag, så kan nästan vem som helst som har glöden och framför allt viljan till förändring, menar hon. Idag som föreläsare, mental coach och nu författare menar hon att det går att se ganska snart om människor har det som krävs för att styra sitt liv i en annan riktning. Offerkoftor ger hon ingenting för. Det handlar om att själv ta ansvar och kommandot för sin tillvaro.
Å andra sidan ser hon möjligheten att flytta till Sverige, via organisationen Baltic support, som sin vändpunkt. Den organisationen gav henne en chans att åka till Sverige och en familj på Mjölkudden i Luleå som stöttat henne både mentalt och ekonomiskt.
– Jag är dem oändligt tacksam. Inte minst att de gav mig tron på mig själv. De gav mig motivation. Tidigare hade mina förebilder, i negativ mening, varit mina föräldrar. Dem ville jag aldrig bli som.
Var hennes kraft till förändring kommer ifrån kan hon inte svara på. En av de yngsta i en syskonskara på 12-15, det exakta antalet vet hon inte, beskriver hon sig själv som den vuxna. I alla fall bland de syskon hon känner till. Få har hon nämligen träffat. De är utspridda över länder och mött olika öden.
– Vissa syskon känner jag bara namnet på. Jag har väl två eller tre syskon som har samma pappa. Min äldsta syster dog för två år sedan.
Förövrigt en begravning då hon träffade sin mamma för första gången. Då var Anna Pugacova 28 år och hade många gånger föreställt sig att mötet med sin biologiska mor skulle vara något alldeles speciellt. Så blev det inte.
– Det var tomt. Ingen känsla, ingenting.
Och även om hon många gånger under sin första tid i Sverige ville fly tillbaka till Lettland när längtan efter ett land, ett språk, en kultur och maten överväldigade henne har hon idag ingen lust eller vilja att besöka landet.
– Länge var främlingar min familj och så länge jag inte behärskade svenska var lettiska det språk jag kunde uttrycka mig på. Idag har jag inte kontakt med så många från mitt forna hemland, förutom några av dem jag växte upp med på barnhemmet.
I sommar väntar dock, eventuellt, en resa över Östersjön. Hennes sambo vill gärna se landet hon kommer ifrån. Själv saknar hon numer främst de fina klänningar som finns att köpa i Lettland.
– Jag älskar klänningar och brukar köpa tio nya varje gång jag återvänder. Sedan är jag nöjd några år.
För hennes forna barnhemskamrater har dock flera hemfallit till det öde många deterministiskt gav de lottlösa, inklusive Anna Pugacova själv.
– Tyvärr har flera problem med alkohol och annat missbruk.
För om det är någonting Anna Pugacova återvänder till under denna intervju är ensamheten - att känna sig helt utelämnad till en dömande vuxenvärld och senare den ensamhet som föds när man egentligen aldrig varit älskad.
– Första gången jag kände mig älskad var av min exman. Han var den första människa jag verkligen kände tillit till. Jag litade på att han verkligen menade vad han uttryckte, utan manipulation eller maktspel. Han är fortfarande min bästa vän och fick mig att slutligen älska mig själv. Då var jag drygt 22 år. Innan dess hade jag alltid varit rädd för världen, redo att försvara mig och min oduglighet genom att alltid klä mig fint, bära höga klackar och smink. Det var min kompensation för min djupa ensamhet och samtidigt en norm och ett krav för en kvinna som kommer från Lettland där utseendet spelar väldigt stor roll.
Destruktiva och dysfunktionella relationer har hon haft sin beskärda del av, men det är historia.
– Idag känner jag en kärlek till mig själv och kan kliva in i ett rum utan rädsla för att göra fel och därmed få mitt straff.
Dessutom har hon tvingats möta en annan demon, nämligen svältens efterverkningar.
– Jag hade aldrig sett så mycket mat som när jag kom till Sverige. Jag åt allt, både för att inte mat ska slängas men också av en inbyggd reflex. När jag växte upp visste jag aldrig när jag skulle äta mig mätt igen.
Det var först i 25-årsåldern hennes relation till mat stabiliserades. Då hade hon insett att hennes rädsla för att aldrig kunna äta sig mätt igen var ogrundad. Idag har hon hunnit fylla 30 år, har en ny sambo och två bonusbarn.
– Verkligen, jag har aldrig mått så här bra. Jag trivs med livet, trots att vissa möjligheter förvägrats mig. Det har tagit tid att lära sig leva i ljuset, ha en fungerande relation och ett liv. Det är vad jag vill förmedla till andra människor. Göra världen lite bättre, en människa i taget.