Han har fått etiketten ”naturlyriker”, vars dikter hämtat motiv och stoff från nordliga skogar och fjäll.
Men han är ingen gullig naturromantiker som skriver om vackra solnedgångar. Han undersöker mycket sakligt och noggrant både vad som finns i naturen och i människan och han ger uttryck för sina upptäckter med ett personligt utmejslat språk.
När Melin nu i höst ger ut en vacker liten prosabok med titeln Morkullans land, kan läsaren glädja sig åt detta välljudande och välansade språk. Varje mening verkar noggrant avlyssnad, stilen är klassiskt enkel och ren, inga överflödiga ord, inga syntaktiska utsvävningar.
Handlingen utspelar sig någonstans i övre Norrlands inland. Malm finns i bergen och ett gruvsamhälle har växt fram och gått under. Man skulle kunna misstänka att Kaunisvaara-gruvan stått modell:
”Ett enda spadtag förändrade landskapet och människorna för alltid och det togs emot med öppen famn och var en sann gåva…”
”vinstutveckling var att vänta och ordet nederlag fanns inte på kartan”.
Men det här är ingen realistisk nyckelroman, snarare en ond och mångbottnad saga, där tid och rum och personer inte har direkta motsvarigheter i verkligheten.
Bolaget lurar till sig skog och mark av kvinnan Morkulla och av andra infödingar, det stora ändamålet helgar medlen. Disponenten och överingenjören far omkring som kungar i sin bil. De är liksom övriga tjänstemän sörlänningar och uppträder som kolonisatörer, betraktande folket i ”lapphelvetet” som ”harmlösa och tystlåtna”.
Arbetarkollektivet skildras inte heller särskilt positivt. Karlarna har machoideal, de tycker att säkerhetsföreskrifter är kärringaktiga och de mobbar nybörjare.
Disponenten och överingenjören utövar makt på alla sätt, genom sina kläder, sin verbala förmåga och sin kunskap. Morkullas religiösa språkbruk kontrasterar mot det kyliga ”vetenskapliga” språk som bolagsledningen använder. Arbetarna sliter för brödfödan medan överingenjören genom arbetet vill förverkliga idéer.
Några av bokens korta kapitel skildrar mycket brutala händelser som misshandel, våldtäkt och mord. Övergrepp sker både mot natur och människor.
Läsaren lämnas ofta i ovisshet, om vad som verkligen ”händer”. Olika scenerier målas upp som en sorts fristående expressionistiska modeller i denna dystopi om industrialiseringens följder för en liten ort. Men gruvbrytningen är en parentes. När bolaget lagt ned finns de hemlighetsfulla skogarna och bergen kvar, och de övergivna gruvgångarna lever sitt eget liv.