Efter läsningen av denna första del av tetralogin känns det som att Neapel föds genom flickornas historia, deras liv och uppväxt. Det är en fantastisk roman, vilket många redan sagt, den snärjer och slukar läsaren med sitt tonfall, sin psykologiska närhet, sin oerhörda personlighet.
Fattigdom, vänskap, grymhet, storsinthet och hämnd. En både utvecklad och primitiv storstadskultur som kombinerar det sämsta i feodal bymentalitet med det framåtriktade i den moderna staden. När den överbegåvade Lila vill fortsätta att utbilda sig och tar ett gräl med sin skomakarfar slänger han helt enkelt ut henne genom fönstret, ned på gatan. Diskussionen avslutad. Så blir också Neapel vad det är, en försutten möjlighet på gränsen mellan en vulkan och Medelhavet. Styrd av den speciella form av samhällsinriktad brottslighet som kallas maffia.
Lila och Elena, två unga flickor och deras hisnande vänskap i fattigdomskvarteren. Mest handlar nog denna första del i tetralogin om nödvändigheten av skolgång. Om lusten, förhindren, driften, plikten och begåvningen. Den sistnämnda har Lila, i övermått, hennes förmåga att förstå kunskapens struktur är naturvuxen och stor. Hon bara kan, och fungerar med all sin vilda vilja som en informell privatlärare åt den mer kontrollerade och prudentliga Elena, berättarrösten.
Förhållandet bygger på en vänskap som är av det där kosmiska slaget, den de flesta av oss bara minns svagt från barndomen. Den som öppnar sin välsignelse av mänsklighet där man ingenting anade eller väntade, i Elenas fall under ett besök hos kvarterets mest fruktade lokalboss, där plötslig Lila räcker henne handen. Som tröst, som stöd, som en oerhörd, gudomlig möjlighet när världen är som värst.
Tiden är femtiotal, kriget och samhällets uppppdelning i fascister och röda är halvt förbjudna minnen, ibland anas ett möjligt välstånd, små glipor av förändring och modernisering, men det mesta av vardagen är patriarkal dumhet, armodsförbannelse och okunnighetens mörker. I detta växer flickorna upp, i läxläsning, små förbjudna utflykter, med syskon, föräldrar och mer eller mindre galna grannar. Som alla är delar i denna samlade kontext av ett samhälle i baklås.
Och själva texten har en självklar, berättande auktoritet där den unga berätterskan skapar en intim identifikation och en artikulerad stämma, framstår som både sig själv och någon större. Och den där intimiteten skapar så småningom ett problem, en längtan efter distans ut från det vuxna barnperspektivet, någonstans högt ovanför Neapel. Ferrantes stil är mycket konsekvent, oerhört skicklig, men därför också mycket ihållande, i dess fängslande perspektiv blir man oundvikligen också en fånge.
Romanens dramatiska spänning är den mörka auran av försmått geni hos den unga Lila, talangen som lär sig grekiska och latin innan det ens efterfrågas i skolan, eftersom hennes väninna snart ska påbörja just sådana studier. Som läsare längtar man ut från Elena och in till Lila, hon som har något av svart gudom i sig. Farlig, storartad, nyckfull och insiktsfull innan alla andra. Romanens motor, ständigt på övervarv.
Ferrante ger läsaren den sällsynta totalupplevelse som rymmer både saga och bildning, både epik och lyrik, som överskrider genrerna innanför romanens pärmar. Där våldets råhet och poesi inte är fiktiva storheter, utan delar av en levd helhet.