I dag firar Finland 100-årsjubileum som självständig nation. Landets korta historia rymmer svåra vedermödor, från inbördeskriget 1918 fram till andra världskriget, när nationen var under attack av såväl Sovjetunionen (Vinterkriget, 1939–1940, Fortsättningskriget 1941–1944), samt mot Tyskland i det så kallade Lapplandskriget, vintern 1944–1945.
Gunnar Kieri växte upp i byn Kuivakangas, en mil norr om Övertorneå, och var i 15-årsåldern när Lapplandskriget utspelade sig på andra sidan Torne älv, där ett hårt pressat Nazi-Tyskland hade hundratusentals soldater koncentrerade.
Rovaniemi brändes till grunden i tyskarnas så kallade "brända jorden"-taktik, då även många andra byar i området förstördes. Men nazisternas reträtt blev plågsam och blodig.
– Ryssarna hade kravet att Finland skulle köra iväg tyskarna själva, när de retirerade mot Norge, säger Gunnar Kieri som bevittnade krigets fasor på nära håll.
Nattetid, efter danskvällar i Folkets hus i Övertorneå, cyklade han och kamraterna till trakterna där Hietalas handelsträdgård ligger i dag och såg hur de finska styrkorna slog tillbaka.
– Vi satte oss vid älvstranden, såg hur kriget utspelade sig. De hade lika gärna kunnat skicka skottsalvorna mot oss.
Vid tiden arbetade han som springpojke i Övertorneå.
– Jag minns en morgon innan jobbet, när jag gick jag upp på ett berg och såg 16 hus som brann samtidigt i byn Kaulinranta, mitt emot. Mycket skrämmande.
Andra minnesbilder är när tyskarna använde en kanon på finska sidan, som de sköt med både söderut och norrut.
– Eftersom älven kröker, gick skotten över svensk mark också. Väggar i Hietalas handelsträdgård träffades av kulorna.
Tyska soldater fanns kvar i Kaulinranta när finska trupper anlände från skogen och över bergen.
– De nådde fram till den norra delen av byn, där de började skjuta mot tyskarna som var helt inspärrade.
Gunnar och hans kamrater följde med i de fasansfulla händelserna med kikare från Övertorneåsidan.
– Vi såg allting mycket tydligt. Jag tror att de tyska soldaterna var fulla, yrade omkring och smällde av skott då och då. De försökte fly över till Sverige också, men finnarna sköt dem vid älven.
Banden till Finland var förstås starka i Tornedalen. Precis som många andra pratade Gunnar Kieri och syskonen enbart tornedalsfinska hemma.
– Men i skolan var finskan förbjuden. Jag kunde ingen svenska, förstod ingenting av böckerna jag läste. Jag åkte på stryk när jag svor på finska efter att ha fått en snöboll i ansiktet. Bara att gå och hämta ris, för att få spö.
Tornedalsfinskan, menar han, är annars äkta gammal finska, som folk pratade förr i tiden.
– Därför kallar jag inte den för meänkieli. Mor och mormor sa alltid att det var nedvärderande.
När Väinö Linnas klassiker "Okänd soldat" utkom 1954, läste han den på både svenska och finska.
– En enorm upplevelse. Linna hade sina egna erfarenheter av kriget och skrev boken på ett vanligt, enkelt språk. Den är inte "litterärt förstörd", säger Gunnar Kieri och skrattar.
Han har själv som författare försökt att hålla språket lättbegripligt, utan krusiduller, på samma sätt som Linna.
– Det har att göra med min egen bakgrund, att jag först inte kunde läsa i skolan. Därför var det så viktigt, när jag väl började skriva, att språket skulle vara enkelt.
Du fyller 90 år nästa år. Hur är det med hälsan?
– Inte är det så dåligt. Det sa man alltid i Tornedalen när livet var bra. För två år sedan hade jag lite ont i en lilltå, men det har gått över nu, säger Gunnar Kieri som häromveckan höll en föreläsning om sitt dryga 40-åriga författarskap på Norrbottens museum, inför en stor åhörarskara.