Kampen som normaltillstånd

Lena Anderssons tänkande låter sig ibland motståndslöst kombineras med omdömeslöshet.

Lena Anderssons krönikör i Dagens Nyheter mellan 2015-2017 finns nu samlade i volymen ”Verkligheten och resten”.

Lena Anderssons krönikör i Dagens Nyheter mellan 2015-2017 finns nu samlade i volymen ”Verkligheten och resten”.

Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Litteratur2018-05-14 06:00

Hennes formella logik fungerar då som en räls som utan avvikelse leder henne in i tokerier, som när hon senast försvarade Horace Engdahl för att han är bildad och att därför kritiken mot akademien vore hets. Därmed missande själva huvudspåret, att det är moraliskt huvudlöst att försvara en god väns kroniska nidingsdåd mot kvinnor, plus lite till om jäv och intellektuellt haveri, trots all bildning. Ena spåret fel, andra spåret rätt, men där tuffade inte Anderssons lok.

Men så har hon också sin underbara förmåga att dekonstruera samtidens alla uppstyltade överenskommelser och hålla fast vid de grundläggande principerna för en förnuftig värld. Något hon demonstrerar vackert i samlingsvolymen ”Verkligheten och resten”, tvåhundra sidor DN-krönikor mellan 2015 - 2017. Oftast imponerande vackert tänkt, ibland med stor humor mitt i storanalysen, några gånger totalt vid sidan av.

Sällan framhäver man hur vackert hon formulerar sin logiskt sammanhållna värld: ”Vad vi behöver i det tillåtande samhället är inte hängslen, livrem, hjälm, flytväst och ideologiska skyddsombud, utan ett inre immunförsvar mot ofrihetens nit och lidelse, den mentalitet där Kampen är normaltillstånd och intoleransen rättesnöre.”

Något som däremot påpekas ibland är hur fint hon låter en grundlig avsky mot postmodern dekonstruktion samsas med en mycket effektiv intellektuell sönderplockning av just konstruerade normer och föreställningar i vår tid. Älskar tydligen det kritiska redskapet, men hatar dess ideologi. Som hon nog gör lite för allsmäktig, har inte postmodernismen inordnats ganska stillsamt bland många alternativa förklaringsmodeller och kritiska metoder vid det här laget? Är den verkligen den store satan som hotar tankens fortbestånd och ordningarnas möjlighet?

Nå, de flesta klippböcker borde aldrig ges ut, Lena Anderssons är där ett undantag. Oftast hugger hon rätt och får vackra snitt, ibland träffar hennes yxa stenen så det sjunger och hela armen domnar. Bägge fenomenen lika roande i dessa korta, men många uppvisningar i det formella tänkandets styrkor och svagheter.

Litteratur

Lena Andersson Verkligheten och resten, krönikor 2015 – 2017 Polaris
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!