Nu har den gamla trästaden fått nytt liv i Trädstaden som försvann av Jan Bergsten och Peo Rask utgiven på bokförlaget Black Island Books. Men hjälp av fotografier av Erland Sundström, Lars Öqvist och bilder ur Luleå stadsarkiv har författarparet gjort ett återbesök i det Luleå som inte längre finns. De beskriver också rivningsstriden under 1970-talet kring resterna av trästaden samt att de kompletterat med egna fotografier som jämförande material, det vill säga hur det ser ut idag.
Allt började med att änkan till framlidne NSD-fotografen Lars Öqvist, donerade hela hans samlade dokumentation av Niokvarteren i Luleå centrum till tidningen. Negativen låg i några år, fram till förra hösten.
– Vi fann snabbt några pärlor i hans rika dokumentation, med det gick inte att göra en bok av bara de bilderna. Det var först när vi fick tillgång till Erland Sundström alla negativ som vi kunde se boken, säger Peo Rask.
Och det är främst i de nio kvarter som hade namn efter fiskarter som boken kretsar kring. Ett Luleå mycket olikt det vi promenerar i idag.
– Det var många städer som genomgick samma rivningshysteri vid denna tid, även om Luleå verkligen toppar rivningslistan. Utmärkande för de städerna var att det fanns en stark kooperation och socialdemokrati i samverkan. Kooperationen vill ha ett Domus mitt i staden med ett angränsande parkeringshus. De modernistiska projektet var att det gamla och slitna skulle bort och ge plats för en ny, bättre värld. Och kooperationen i Luleå hade verkligen hybris. De ville exempelvis riva Ebeneser invändigt för att ge plats åt ytterligare ett varuhus, menar Peo Rask.
Han bjuder på ett tankeexempel.
– I Luleå centrum finns inom en ganska begränsad radie fem parkeringshus. I Köpenhamn finns inget.
Ja, hur Luleå utvecklats om trähusen funnits kvar är givetvis omöjligt att sia om. Däremot är bokens skapare överens om att Luleå förlorat sin själ, där nu också handeln flyttat ut ur stadskärnan ut till Storheden.
– Det finns städer som klarade sig bättre under de värsta rivningsåren. Gemensamt för dem var att de hade en stark stadsarkitekt. Förhoppningen är att boken kan leda till diskussion om hur vi i framtiden vill ha det i centrum, säger Peo Rask
– Men främst är det en bok för nostalgiker, säger Jan Bergsten.