Nyligen gav Bengt Pohjanen ut första boken i nya serien Tornedalska öden och äventyr.
– Om du undrar i fall jag anspelar på Strindbergs Svenska öden och äventyr, så är svaret ja, säger han leende.
Totalt ska det bli sju eller åtta böcker, först på svenska, sedan ska de översättas till meänkieli.
Första delen handlar om ett ämne som Bengt Pohjanen har återkommit till flera gånger under sitt författarskap: Korpelarörelsen – vilket också är bokens titel.
– Det har varit ett väldigt känsligt ämne att skriva om. När min pjäs Dagning röd sattes upp på Norrbottensteatern blev den bombhotad, berättar han.
Intresset för Korpelarörelsen väcktes då han som barn fick höra historierna om medlemmarna och deras aktiviteter av sin pappa som reste runt i byarna i Tornedalen och handlade med hästar.
Efter att ha återkommit till ämnet flera gånger under de senaste decennierna och efter att ha träffat många av Korpelarörelsens medlemmar tycker Bengt Pohjanen i dag att han kan berätta om rörelsen med förståelse och respekt. Något som gör att han för första gången använder de autentiska namnen.
– Man kan säga att jag gör rent hus med de falska myterna. Jag försöker verkligen ge en saklig bild av korpelanerna och förstå dem.
Skildringen är till stor del dokumentär och bygger på möten och intervjuer.
Bland annat har han intervjuat en kvinna som anklagades för att ha offrat sin treåriga dotter till Gud.
– Det var naturligtvis inte sant. Det var en olyckshändelse, hon fastnade när gungan snodde sig.
Till en början var Korpelaröresen en ordinär laestadiansk rörelse, som bara skilde sig genom att vara lite friare.
– De kunde dansa, spela kort och ha roligt tillsammans.
Toivo Korpela var en finsk, östlaestadiansk lekmannapredikant som kom till Tornedalen i slutet av 1920-talet.
– Han såg bra ut, hade framgång hos människorna och lockade snabbt många mötesdeltagare.
Laestadianrörelsen såg med oro på hans framgångar och efter olika beskyllningar blev han 1934 tvingad att lämna Tornedalen. Efter det hade han inget inflytande på rörelsen.
I stället tog lokala krafter över. Sigurd Siikavaara och Arthur Niemi började förkunna Guds ord på ett nytt sätt. De utlovade till medlemmarna att en kristallark skulle komma och landa på Luossajärvi i Kiruna för att föra dem till Palestina.
När arken uteblev skrevs Siikavaara in på mentalsjukhus under en tid, men kom snart ut igen.
1936 dog Arthur Niemi och i Sigurd Siikavaaras regi utvecklades rörelsen till en sekt, där medlemmarna både drack alkohol och ägnade sig åt sexuella excesser.
Flera barn omhändertogs av myndigheterna och polis posterade utanför bönelokalerna.
Det slutade med att ledarna ställdes inför rätta. Siikavaara skickades till mentalsjukhus igen och två av de andra ledarna dömdes till fängelse. I och med det dog rörelsen dog ut i slutet av 1930-talet.
Grunden till Korpelarörelsen ser Bengt Pohjanen ändå Korpelarörelsen som en ungdomlig upprorsrörelse mot stelbent religiositet och lagiskhet. En revolt mot laestadianismen, makten och samhället i en tid då fanatiska politiska och religiösa riktningar drog åt olika håll.
– I ett kapitel berättar jag om ”primalskriket” i Karesuando. Det var ungdomar som skrek och skrek och skrek. Jag tänker mig att det var både samer och meänkielispråkiga som varit utsatta som barn på många sätt och vis och helt enkelt skrek ut sin sorg och sin smärta.
Nästa bok i serien kommer ut senare i år och handlar om Kirunasvenskarna som åkte till Sovjet. Boken bygger på inspelade intervjuer med en kvinna som lyckades återvända till Kiruna. Därtill har han själv gjort en resa i hennes fotspår i Karelen samt varit i kontakt med flera av de personer hon berättat om.
– Det är en ohygglig historia, konstaterar han.
I resterande böcker utlovar han att ta upp ännu flera spännande ämnen, bland annat om svenskar som deltagit som frivilliga soldater i krig i Finland.
För sex år sedan drabbades Bengt Pohjanen av en så kallad tia, en lindring propp i hjärnan.
– Jag var orolig över hur jag skulle kunna fortsätta jobba, men som väl var klarade jag mig utan men.
Efter det har jag blivit om möjligt ännu mer flitig som författare.
– Jag vet ju att det snart kan ta slut. Jag måste göra det jag ska göra nu.
I år fyller han 72 år och utöver Tornedalsserien har han även tredje och sista delen av sin självbiografi i det närmaste klar hos förlaget Norstedts. Han planerar också en ny opera tillsammans med kompositören Kaj Chydenius och skriver dikter som aldrig förr.