En bok Agneta Pleijel uppger förkroppsliga det ämne hon själv cirklat runt under hela hennes författarskap.
Nämligen spänningsfältet mellan förnuftet och känslan, naturvetenskapen och konsten. Ett återkommande ämne förvisso genom hela den västerländska litteraturhistorien från antiken till vår samtid, men högst närvarande i den familj hon själv växte upp i.
– "Spådomen" handlar om mig men också mina föräldrar och deras ganska misslyckade äktenskap. Pappa var matematikprofessor och mamma musiker. Två mycket olika människor som inte talade samma språk och slutade i en mycket sårig skilsmässa, säger hon vid författarbesöket på säsongens sista Kontext.
Att det just blev en självbiografisk berättelse vid denna tidpunkt i hennes liv är ingen slump, menar hon. Det har tagit tid att komma fram till ögonblicket när det har känts okej att nedteckna sina minnen, eller så som hon minns det. Kanske för att hennes föräldrar varit döda sedan många år.
– Jag har haft mycket dubier inför att skriva om mina föräldrar på detta sätt, men nu kände jag att jag kunde ge mig själv rätten att söka förstå mig själv.
Det hon fann tyckte hon egentligen inte så mycket om. En flicka som hon beskriver som både beskäftig och inställsam.
– Jag tror att nästan alla som konfronterar sig själv som barn finner mycket som är svårt att fördra. Osäkerheten, ömtåligheten... Och puberteten tyckte jag var förskräcklig.
Därför växlar hon mellan ett jag och flickan i boken. Hon behövde en utifrånkommande blcik för att kunna fånga sig själv. Och resultatet blev en sorts försoningsbok, även med henne själv.
– Ja, jag tycker lite bättre om henne (mig själv som ung) nu.
Det är ett öppenhjärtigt samtal, precis som boken. Agneta Pleijel beskriver inte de gulliga minnena, utan de hårda. De som inte alltid är vackra. Samtidigt är hon tydlig med att minnet är en lögnhals.
– Testar vi våra egna minnen med andra som varit med i samma situation, får man ofta en helt annan beskrivning.
Hon exemplifierar med hur olika hennes och hennes systrars barndomsminnen är.
– Jag upplevde mig som plogen, den som hjälp mina systrar. De upplevde mest att jag tog för mycket plats, säger hon och skrattar närmast generat.
Och en person hon upptäcker varit mycket viktig för henne som ung, var hennes faster Ricki. Lugn och trygg var hon en motpol till hennes nervösa mamma och den som visade att kärlek kan överleva.
Det blir också konklusionen av kvällen, när Agneta Pleijel läser högt de sista sidorna ur boken "Spådomen" som handlar om hennes uppenbarelse, 20 år gammal, på en buss i Stockholm efter ett sjukdomsbesök hos fastern. Där och då förstår en ung Agneta Pleijel att kärlek övervinner det mesta. Ett avslut fullt av förtröstan.