Och när båten ”Stäkesund” från Pernu i Estland lägger till vid hamnen i Stockholm i slutet på juni är det början på den sista pestepidemin i Sverige.
– En riktig skräckhistoria från verkliga livet. Jag har alltid fascinerats av epidemier, ända sedan jag såg Werner Herzogs film ”Nosferatu”, där en vampyr sprider pest i en nordtysk stad, säger Magnus Västerbro, aktuell med boken ”Pestens år - Döden i Stockholm 1710”.
Magnus Västerbro har alltid fascinerats av makabra historier och skräck. Första gången han publicerade sig var faktiskt med en skräckberättelse i Norrbottens-Kurirens dåvarande helgbilaga Plus. Den skrev han tillsammans med sin vän Ludvig Grahn när de gick sista året på Midskogsskolan i Luleå 1990.
– Det var stort för mig då, säger han.
Idag är han utbildad journalist sedan många år där han bland annat har jobbat på TT och Dagens Nyheter innan han för tio år sedan beslutade sig för att bli frilansjournalist. Bland annat är han en återkommande skribent i tidningen ”Filter” men skriver också många populärhistoriska texter till tidskrifter, samt faktaböcker. ”Pestens år” är hans andra bok. 2015 kom ”101 historiska händelser. En annorlunda världshistoria”.
Och det var i samband med arbetet med den första boken som han hittade historien om den sista människan som dog av pest i Sverige.
– Egentligen mer korrekt att säga den senaste som dog av denna sjukdom i Sverige, säger han.
Pest är nämligen extremt svårt att utrota och förekommer fortfarande i västra USA, Kina, Indien och Madagaskar. Men alltså inget känt utbrott i Sverige sedan år 1710, då 40 procent av Stockholms invånare dog.
– ”Stäkesund” var försatt i karantän när den anlade i Stockholm, men båtens kapten smet ut och föll sedan ihop död under sin middag. Det var början på smittspridningen, säger Magnus Västerbro.
En av anledningarna till att utbrottet fick sådana förödande konsekvenser, var att stadens dåvarande smittskyddsläkare, inte undersökte de misstänkta pestryktena. Det tog tre veckor innan den första undersökningen gjordes och även då tonades faran med smittan ned. En och en halv månad senare var Stockholm försatt i karantän. Från augusti 1710 och fem månader framåt fick ingen lämna staden.
– När pesten härjade som värst hann man inte begrava de döda. Sista veckan i oktober dog 2 000 människor. Det var piken på epidemin.
Det Magnus Västerbro intresserat sig för är hur människorna reagerade under dessa skräckfyllda månader av karantän.
– Det finns många föreställningar om vad som händer i ett samhälle som drabbas av epidemier eller andra katastrofer. Men jag är faktiskt hyfsat optimistisk. Förvisso drabbades människorna av panik och förtvivlan. En del försökte fly från stan och köpa sig friskhetsintyg av läkare som gjorde affär av sjukdomen, men det var aldrig fullständigt kaos. Vissa hus plundrades och vid ett tillfälle höll det på att bli upplopp i stan. Det var när en dotter till en bryggare på Södermalm skulle begravas som folket inte tyckte att likbärarna var nog hänsynsfulla och hotade med att slå ihjäl dem. Då fick militär inkallas men i övrigt visar källorna att människorna samarbete länge för att lösa situationen. Att man såg det som sin plikt att hjälpas åt även om rädslan var stor. Jag menar bara en av tre som insjuknar i pest, överlever.
Magnus Västerbro kan se likheter med samtida epidemier, exempelvis utbrottet av Ebola för något år sedan.
– Myndigheterna erkände inte utbrottet från början och när de gjorde det utbröt panik innan man började organisera sig. Det handlar helt enkelt om tidlösa reaktioner och rädslan för att dö. Men både historien och forskning visar att det tar tid att krossa ett samhälle helt. Vissa reagerar egoistiskt, men stora flertalet hjälps åt.