Litteratur
Titel: Lektion 11 – En bok om rasbiologi
Författare: Ola Larsmo
Förlag: Kaunitz-Olsson
Deras förfalskning lyder att Sverige var först med ett sådant institut och att nazisterna tog efter med förintelsen och att sossarna var de som hittade på själva rasbiologin från början. Alltsammans falskt, men partier grundade på lögn fortsätter att administrera lögn.
Ola Larsmos nya bok ”Lektion 11” gör fullständigt rent hus med historieförfalskningen och ger i stället en nyanserad och ganska detaljrik redogörelse för rasbiologins bakgrund och tillväxt. Nej, Linné var inte den stora rastänkaren, nej, socialdemokratin grundade inte Uppsalainstitutet, nej Sverige var inte först, inte unikt. Elegant och pedagogiskt effektivt demonterar han ljuget. Bättre handbok kan inte tänkas, från gymnasiet och uppåt.
Rasbiologiska institutet hade betydelse, men var knappast ondskans centrum, chefen Lundborg var en gnällig och ofta frånvarande odugling, han skröt fram lögnen att det svenska institutet var först men fick aldrig budgeten att gå ihop. Vad som gav effekt var mer att nätverket av rasbiologiska anhängare var starkt i statens högsta kretsar och de kunde driv igenom tankarna om det som kallades socialhygien med omfattande övergrepp och tvångssteriliseringar. Där ligger centrum.
En formlig offensiv stärker efter hand indikationerna för sterilisering, myndigheter och olika läkarkategorier får den ohyggliga rätten att ödelägga människors liv och tillämpar den ivrigt. Siffran är trettiotusen, klasstendens är tydlig; de fattigaste kvinnorna. Att Larsmo visar på klasstänkandet är bra. Den tydliga skräcken för att man släppt fram de fattiga till demokrati, rösträtt och möjlig social rättvisa är uppenbar. Sent och relativt förstrött försvinner rasbiologin in i glömskan, utan vidare uppgörelse. En icke-fråga vars rester dröjde sig kvar fast ingen längre trodde på rasbiologin.
Den omfattade en viss tid och nästan alla stater. Skuldfördelningen är jämn, den stöddes av alla partier i riksdagen, men det var socialdemokratin som omvandlade institutet. Alla har ansvar, ingen går riktigt fri, de som opponerar tydligast är enskilda skribenter och intellektuella.