När Littfest gick mot sitt slut var det dags för två kulturpersonligheter att mötas på Iduns stora scen: Marianne Lindberg De Geer och Åsa Moberg. Två veteraner som vet vad de vill och hur de ska uttrycka sig.
Anledningen till att de var här var för att prata om eventuella likheter i deras böcker "På drift" och "Livet". Samt kanske prata 1960-tal.
Men så blev det inte, och till det finns tre anledningar.
För det första för att samtalsledaren Moa Matthis frågor var så långa att de gick över till att bli utläggningar.
För det andra för att Åsa Moberg hellre pratar om andra än sig själv, och då har hon ändå skrivit en självbiografisk bok.
För det tredje för att Marianne Lindberg De Geer är en fritänkare vars svar kan ta oväntade vägar.
Åsa Moberg berättade till exempel att när de väntade på att gå på scen oroade hon sig för att hon var trött eftersom hon numera stiger upp så tidigt, varpå Marianne replikerade ”Blir det för tråkigt så går vi”.
Givetvis satt de kvar, till publikens glädje. Och nog blev det ett och annat sagt om deras liv.
Åsa Moberg berättade hur sträng och oförsonlig hon varit mot sin mamma. Målet var att aldrig bli som sin mamma.
– De som sade att de älskade sina mammor tappade jag allt förtroende för.
Marianne Lindberg De Geer var pappas flicka och menade att hon använder läppstift för att pappa gillade Brigitte Bardot. Mamman däremot sade: ”Marianne, om du är konstnär så säger det något om konsten av i dag, det måste du erkänna”.
Vad gäller konstnärskapet menade Marianne att hennes äktenskap med Carl Johan De Geer är vad som gjorde henne synlig i konstvärlden.
Åsa Moberg sade att hon alltid trott att hon velat bli textilkonstnär, och att hon kunde ha blivit det om hon levt tillsammans med Carl Johan De Geer.
Då vänder sig Marianne mot publiken och säger med spelad indignation:
– Den taggen sitter kvar.
Sedan lägger hon till:
– Jag kan låna ut honom.
Åsa Moberg svarar skrattade att det är för sent, och att hennes gamla dagböcker avslöjade att hon inte ville bli konstnär utan journalist.
– Jag har utövat mitt drömyrke i 50 år utan att ha fattat det.