Money, Money, Money för Abba-kopiorna

Därför föreligger det legitimitet för en cover-grupp som Waterloo, som har imiterat varje koreografisk gest, varje tonfall, varje blinkning, varje rörelse i platåskorna och varje nyans i originalens tonfall - i sin i och för sig vällovliga och fullt tillåtna ambition att tjäna så mycket Money, Money, Money som möjligt. På Abba och deras musik. Men det gör inte showen (som i stort sett fyllde största salongen i Kulturens hus i tisdags kväll och har förekommit i denna turnerande version, men med skiftande medlemmar, sedan 1988) så värst mycket mera stimulativ eller spännande. Det är sterilt som en operationskniv och kärleksfullt som ett slag mot plånboken. Mia Ternström, som prinsessan Frida, och Sandra Vallin, som eremiten Agneta, är tillräckligt livfulla i alla fall. Vilket man näppeligen kan säga om Johan Löfgren och Martin Håkansson, som är helt tröstlösa som Björn och Benny. Det hade varit minst lika spännande med en DVD-film och en CD-skiva, men i första avdelningen revs - oklanderligt men liksom vakuumförpackat - exempelvis följande låtar av: Take A Chance On Me, When I Kissed the Teacher, Honey, Honey, My Love, My Life, Mama Mia och Angel Eyes. Och Suzie Hangaround samt SOS. Därefter tog jag ett val och gick tillbaka till redaktionen och skrev denna text. Tillräckligt många illusioner hade vid det laget krossats.

Money, Money, Money för Abba-kopiorna

Man lär få ducka för snöbollar som kastas ut från helvetet innan ur-Abba ställer sig på en scen nära dig igen och river av hit-katalogen.