<P>Tyckande upprör er läsare. Det tycker jag är bra. Jag tänker så här, när man själv slutar bry sig om vad andra tycker måste livet bli jäkligt trist. För i sommar har jag som vanligt svarat på en del läsarmejl om det vi sysslar med på nöjesredaktionen. <BR>Det som upprört mest den senaste tiden är Kurirenrecensentens David Åströms recension av Nazareths spelning på kalaset och det faktum att Takida inte ?för-recenserades? i Puss-kalasbilagan på det uppslag där vi betygsatte (nästan) alla artister innan de spelade på Luleåkalaset. <BR>Många läsare var som sagt arga över att David Åström tyckte att Nazareth-spelningen var det sämsta han har sett. En mejlare tyckte till och med att det var ?nedvärderande mot alla konsertbesökare som var där och tyckte det var fantastiskt?. En annan läsare ringde upp mig och sa att ?skribenten måste väl vara objektiv när han ser en konsert? ? Och han skulle aldrig mer köpa en Kuriren så länge David skrev åt oss. <BR>JAG HÅLLER INTE med om nåt av detta. Själva grunden för en recension är nämligen att krönikören, eller frilansaren i fråga inte ska vara objektiv. En recension av en konsert är varken mer eller mindre än en sak, nämligen: Vad en (1) enda person tycker om det aktuella bandet ? just den kvällen. Inga andra kvällar eller spelningar. Inga andra band. Bara där och då. <BR>Därför kan man inte vara objektiv överhuvudtaget, då gör man inte sitt jobb. Om skribenten tycker konserten är det sämsta han/hon har sett i sitt liv ska de skriva detsamma. Annars gör han/hon inte sitt jobb. För vem vill egentligen läsa en recension/recensent som varje gång är så där smågullig och tillmötesgående mot alla? En skribent som inte ärlig med oss som ska läsa? Det blir ingen glad av. Vi skulle helt kunna sluta recensera allt, för recensentens jobb skulle bli överflödigt. Billigt skulle det bli för min nöjesbudget kanske, men inte speciellt rolig nöjesläsning. <BR>Däremot förstår jag om man inte håller med David. Nazareth kanske gjorde sin bästa spelning i livet och var det bästa som hänt Luleås scenliv sedan stan brann, vad vet jag? Sanningen ligger i betraktarens ögon. Ingen annanstans. Var det 15.000 pers på konserten med Nazareth finns det förmodligen lika många åsikter. <BR>Det där med objektivitet var det också. Det hör jag ofta som journalist. Speciellt när intervjuobjekt eller läsare är arga på nåt man skrivit. Objektiv ska man vara som journalist, det tycker nästan alla verkar det som. Men vad är egentligen objektivitet? <BR>Kan man som journalist var helt obemärkt av ens uppväxt, uppfostran, sociala umgänge, partitillhörighet, släktband, favoritmusikgenre eller favoritförfattare? Jag vet bara att jag själv förmodligen inte kan vara det som människa. Så då kan jag förmodligen inte vara det som journalist heller. <BR>Jag skulle till och med vilja påstå att det är rent omöjligt att skriva om musik, konst eller kultur på ett objektivt sätt. I alla fall om det är en recension man ska göra. <BR>Det enda man skulle kunna skriva om då är typ låtlistan, hur mycket folk som var där och kanske vilken typ av gitarr som artisten spelade på. Resten är tyckande, alltså subjektivt. Den dagen vi alla förstår och inser att allt som står i tidningen, eller ser på nyheterna i TV inte är sant (förutom i Kuriren då ? lol) och att även Gunde Svan kan fuska med skatten så får vi en bättre tillvaro. Var misstänksam, mot alla, alltid. <BR>Fortsätt därför alltid att höra av er när ni tycker vi är värdelösa på det vi gör här på nöje. Kanske till och med när ni tycker vi är bra. För den dagen ni slutar bry er, kan vi lika gärna sluta kamma oss innan vi går till redaktionen. Och ni kan spara in några hundralappar på en prenumeration. </P>
<P><BR>P.S Det där med Takida tar jag en helt annan gång, utrymmet tryter. Kram på er. </P>
