En reseskildring från 1862, eller snarare en tankebok om en resa. Den resande är egentligen det skeptiska Ryssland som tänker bese det moderna och rationella Europa. Han gör Paris, London, Berlin, han konfronterar Europa med genomskådande blick och han skriver fantastiskt roligt.
Nej, särskilt mycket gott har Dostojevskij inte att säga om Europa. När han hyvlat av England för dess kommersialism och elände och Paris dess dubbelmoral och girighet dröjer sig frågan kvar, ett inåtvänt muttrande bakom kritiken. Finns här i Europa någonting annat? Allt det där som visar sig i jämförelse med Ryssland, vad är det egentligen? Är det verkligen bara narrspegel, bara sken? Eller finns något i väst som kunde vara öst till gagn?
Ibland får jag känslan att Dostojevskijs karikerande polemik lika mycket är riktad mot Ryssland och det ryska. Lika gärna som han hudflänger borgaren i Paris låter han gissla den ryska förmågan att osjälvständigt härma västerlandet, att med upplysningen i ena handen fortsätta bruka knutpiskan med den andra. Slår man inte sina bönder slår man sin hustru, men nu med modernt handlag och nya talesätt. Den djupa och filosofiska ironin, hans muntra svartsyn genomskådar oss alla, och vägrar ta ställning för öst eller väst. Som rannsakning är det strålande och oemotståndligt. Parisaren, han skinnar dig inte bara för vinst i sin butik, han skinnar dig också för dygd och ideal, skriver Dostojevskij och far runt som en rasande Jesus i månglarnas många tempel.
Må vara att Ryssland är primitivt och långt efter, men graden av hyckleri är åtminstone mindre där, ungefär så går resonemanget. Väst, med all sin materialism, sin individualism och sin upplysta självgodhet kan gott tvålas till. Om ryssen ska följa efter blir det bara elände. Ligger det inte något profetiskt i detta, nu när Ryssland äntligen följt efter? Med en kapitalism som är råare, med en demokrati som är falskare, med ett civilsamhälle som är ruttnare?
Kombinerande nackdelarna i två olika system kan Ryssland i dag likna London av 1862, smaklös rikedom och brackighet sida vid sida med barnprostitution och bottenlös massalkoholism. Och på toppen en oåtkomlig elit av kapitalister, plundrare och banditer.
Översättningen känns mycket smidig, och den grafiska och boktekniska formen är en fröjd att ta del av. Mjuka flikpärmar, vacker satsyta, behagligt papper och snyggt omslag. En vacker debut för Dostojevskij av år 1862.