Ett människoöde i vår tid

Men - ändå. I långa stycken lösgör sig Christer Engbergs hårt tuktade och närmast poetiskt minimalistiska uppsättning av Henning Mankells text helt från den teatrala formen och blir då istället en serie hårda uppercuts. Ingen sorts jävla teater alls. Christian Arin går vid dessa tillfällen helt in i rollen som den initialt helt och hållet oförstådde och missedde Elgard Jonsson, som växte upp med ett par föräldrar som hade mer än nog med att hålla rätt på sig själva och var helt olämpliga som föräldrar till fyra barn (som sagt var: man behöver inte vara något geni för att skaffa barn - inget körkort behövs). Han sökte förtvivlat kontakt och bekräftelse. Men fick noll av båda delarna. Till sist återstod det bara att sitta och slå huvudet i väggen. Hårt. Schizzig. Där ute i stugan i skogen. Då blev det knalltransport till närmaste hispa. Och där satt Elgard Jonsson sedan i åtminstone sju år och blev strikt institutionaliserad. Samt, enligt tidens mode (vi talar ändå bara om 60- och 70-talen här), el-chockad och kraftigt medicinerad. Blev han bättre av det då? (denna fråga behöver inte något svar - men gissa!). Som en Florence Nightingale i den mentala dimman lösgjorde sig så en socionom som hette Barbro Sandin. Hon blev Tokfursten Jonssons räddning. Hon både såg honom och tog sig an honom. Hon blev hans avgörande mänskliga faktor. Han hade osannolikt mycket tur som drabbades av henne. Det tar en dryg timme att berätta den här uppfordrande historien. Det är som sagt var en mycket tuktad (liksom sin scenografi) berättelse, och på slutet blir Elgard Jonsson botad betydligt snabbare än han blev sjuk. Det hade nog varit bra med, säg:
ytterligare tio minuters speltid. För att knyta ihop diverse trådändar, liksom. Men det är en stark och viktig föreställning, mycket vackert gjord av Christer Engberg - som Norrbottensteatern oförklarligt nog aldrig använder sig av. Tillika hjärtdunkande spelad av den flammande Christian Arin (den ende som inte gör flera än en roll), den med väldig pondus försedde Stanislaw Frackowiak samt den flexibla My Bodell. Ytterligare en föreställning i Luleå (i kväll) och så talas det om en återkomst, någon gång mars också. Men hur gick det då för Elgard Jonsson i livet då? Jo, han arbetar idag inom psykiatrin och föreläser ibland om sina upplevelser. Som sagt: ett människoöde i vår tid. Och ibland handlar det alltså inte alls om någon jävla teater heller.

Ett människoöde i vår tid

Om man så vill kan man absolut dra en parallell till Ken Keseys Gökboet, även om den högst verklige Elgard Jonsson i Tokfursten när det gäller non-konformism och orubblig rebellisk attityd inte kan mäta sig med den fiktive McMurphy (Jack Nicholson i Milos Formans berömda filmversion).