Får man inte ha roligt i den postmoderna romanen?

Allt som oftast villar jag bort mig i Ulf Erikssons roman Överrocken.

ÅTERBRUKAD ÖVERROCK. Författaren Ulf Erikssons nya roman Överrocken är kanske inte så nyskapande som man först kan tro. FOTO: Ulla Montan

ÅTERBRUKAD ÖVERROCK. Författaren Ulf Erikssons nya roman Överrocken är kanske inte så nyskapande som man först kan tro. FOTO: Ulla Montan

Foto:

Luleå2010-06-30 06:00
Det finns ju kritiker som anger sådana förvillelser som det bästa tecknet på att man läst revolutionerande prosa, med den moraliska logiken att det lättlästa aldrig kan bära det angelägna. Tack, piska mig mera. Ibland, när han gör sina eleganta rockader i texten och öppnar ett fönster åt filosofin mitt i berättandet, då kan det kännas angenämt. Även om Ulf Eriksson inte har Lars Gustafsons magiska klang i sina djupsinnigheter, han är mera torr och glädjelös. Det är heller inget fel på konstknepen, att förskjuta tid och rum så att en berättelses inledning är slutet av en annan berättelse och att samma person som vuxen kan sälja korv till sig själv som barn. Stereoskopiskt över tiden, inte dåligt, men jag kan heller inte säga: bra, det rör mig. Det finns en uppsättning personer med egendomliga, sakliga namn som Epicykel, Rama och Prospekt. De går omkring i en värld som är tanke och litteratur, där växer buskar vars grenar är filosofiska problem och där går vägar som är rena tolkningslinjer, tro ingenting annat. Vanlig handling och intrig finns inte, kapitlen är mer upplagda som seminarieövningar, avsedda att aldrig fullbordas eller ens dokumenteras. Vad låter sig sägas med ord och ordning, hur blir berättelsen om man tar bort linjäritet och kausalitet? Det finns teorier om allt detta, men vad gör det om det inte är roligt eller intressant att läsa? Grodan i brunnen tror att brunnsöppningen är himlen, vi andra tror att himlen är himlen, vilket naturligtvis en betraktare på solen inte skulle hålla med om. Problemet uppstår när grodan, på ett övertygande sätt, försöker argumentera icke-grodiskt. Erikssons groda är ganska högstämd, professionellt högstämd kunde man säga. Men glömmer allt som oftast bort varför hon tagit till orda. Vad var det som var angeläget att säga på ett oväntat sätt? Har inte författare och läsare bytt plats i många romaner redan, har inte huvudpersonen fått läsa sitt liv i nästa kapitel i väldigt många romaner sedan 1980-talets slut? Jaja, Gogols kappa, jaja, Söderbergs päls, kanske finns allusioner även på andra klädesplagg i världslitteraturen? Får man inte alls ha roligt i den postmoderna romanen? Måste mästaren alltid vara mästraren och fostraren?

Ny bok

Ulf Eriksson

Överrocken Bonniers
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!