Från skånska betfälten till gågatan

Videon är inte längre tillgänglig

Petersen lämnade fem minderåriga barn och en hustru i hemlandet i "ett stenhus med rappade väggar. Det var lågt i tak, fuktigt och kallt. I fönstren fanns det bara enkla glas och det drog kring golvet. Värmen kom från vedspisen i köket och från en vedkamin i rummet. Veden hämtade vi i skogen". Huset saknade också el och vatten, enda ljuset kom från en fotogenlampa. Men 1955 tog Henry Petersen hela sin familj till Sverige. Den fick då bostad med centralvärme och barnbidrag, livet blev bättre. En av familjens söner hette Karl och han blev 45 år senare Luleås ledande politiker, en position han ohotad håller än i dag. Och Karl Petersens genuint proletära bakgrund lär inte kunna ifrågasättas och den inleder hans självbiografi Da Capo. Det går att beskriva skildringen som fragmentarisk och lättläst utan stora litterära ambitioner. Men det raka har sina poänger; fattigdomen framhävs inte utan i stället tecknas bilden av lycklig familj som ständigt förbättrade sina omständigheter, något återtåg till Jylland var aldrig aktuellt. Barndomen skildras enkelt, rakt och utan omsvep eller överdrifter. Godset där fadern var anställd anordnade fasanjakter inom överklassen och lantarbetarnas söner fick skrämma fram bytet åt skyttarna. "Jag trivdes bland godsägarna och baronerna", skriver Petersen. Med den bakgrunden blev det politiska vägvalet enkelt, 1968 gick han med i SSU där han avancerade snabbt och kom in i förbundsstyrelsen tillsammans med kända namn som Göran Persson, Lars Engqvist, Jan Nygren och Mats Hulth. Han hamnade i Värmland som SSU-ombudsman och där arbetade Petersen tillsammans med Margot Wallström från Kåge och Ewa Hedqvist från Piteå. Den förstnämnda var den som lockade honom till norra Sverige för första gången medan den andra blev hans livskamrat. Det dröjde dock till 1979 tills paret flyttade till Luleå där Petersens politiska karriär till en början stod i skuggan av hustruns. Petersens smakar aldrig starkt vilket får sin förklaring; som nybliven far somnar han bakfull på en parkbänk en söndagsmorgon, med dottern i barnvagnen. Reaktionen från ett par förbipasserande får honom att avhålla sig från alkohol sedan dess. Petersen tar kortfattat upp de välbekanta politiska frågor och strider som avgjorts under hans tid vid makten. Han sticker inte under stol med sin stora personliga makt och beskriver hur en person ur hans "bollplank" raljerar över att det är de som styr kommunalrådet och därmed Luleå. Hans dagliga promenader med samtal med folk på stan är hans varumärke. Han framträder som en politiker med örat mot marken, han avvaktar ofta med att bestämma sig innan han uppfattat de stämningar som råder. Men när han väl bestämmer sig står han fast vid den linjen. Det som dock förvånar lite är hur lättpåverkad Petersen förefaller innan dess. Han framstå både som pragmatiker och en person med stark ideologisk övertygelse, särskilt i frågor om internationell solidaritet och stöd till sämst ställda. Petersen ger exempel på sitt engagemang när det gäller thailändska bärplockare, bombade palestinier samt apatiska och utvisningshotade flyktingbarn.

Från skånska betfälten till gågatan

Missväxt och en häst som gick på nödslakt - det var orsaken till att lantarbetaren Henry Petersen hösten 1954 lämnade Danmark för att arbeta på betfälten i Skåne.