"Lyfter andra för det är ingen som lyfter sig själv"

När fem kvinnor från Luleå bestämde sig för att berätta om livet på järnverket blev det ett längre arbete än de trott. Nu presenteras resultatet i tolv takter efter år av både glädje och sorg.

I snart fyra år har Anita Melander Wikman, Anna-Maj Öhlund, Inger Kalotini och Maria Arnqvist väntat på att visa upp sin bluesikal för Luleåpubliken. Under tiden har de kommit närmare varandra och genomgått både glädje och sorg.

I snart fyra år har Anita Melander Wikman, Anna-Maj Öhlund, Inger Kalotini och Maria Arnqvist väntat på att visa upp sin bluesikal för Luleåpubliken. Under tiden har de kommit närmare varandra och genomgått både glädje och sorg.

Foto: Magnus Tosser

Luleå2022-10-22 14:15

Varje morgon inleds arbetsskiftet med att städerskan plockar ner nya nakenbilder, ett envetet arbete som till slut ger resultat. 

Scenen är hämtad från bluesikalen "Järnverket" och precis som för Inger Kalotini, i rollen som städerska, har ett envetet arbete med berättelsen till slut nått sitt mål.

undefined
Den första reklamaffischen för "Järnverket" sattes upp på Laxgatan i Svartöstan, där syns den med masugnen i bakgrunden.

2019 lockade Anna-Maj Öhlund fem personer från Svartöstans teatersällskap för att samla ihop material till en musikal av blues, en idé hon fick efter att ha sett Abba-musikal i London.

– Vad är det bluesigaste i Luleå? Jo, Svartöstan. Jag hade tänkte att det skulle utspela sig kring en berättelse här, berättar hon.

Och vad är det bluesigaste i Svartöstan? Järnverket.

Anna-Maj Öhlund, Gunnel Johansson, Inger Kalotini, Anita Melander Wikman och Maria Arnqvist bestämde sig för att hitta historierna och personerna som kunde bära musikalen. Tillsammans intervjuade de pensionerade NJA-arbetare och hittade de första kvinnorna på golvet i SSAB:s arkiv.

Gunnel Johansson hade jobbat på järnverket och hade tillgång till föreningar och personaltidningar från förr.

– I ett av numren från 1970 finns en bild av den första kvinnliga traversförare, där tänkte vi att vi hade en bra story. Det manliga möter det kvinnliga ute på golvet och kulturerna som fanns där, säger Anna-Maj Öhlund. 

undefined
Från vänster: Maria Arnqvist, Inger Kalotini, Anna-Maj Öhlund och Anita Melander Wikman.

Först träffades manusförfattarna på Blackis och efter ett tag började de träffas hemma hos varandra. Inspiration från dikter, böcker, intervjuer och fotografier gav en bild av stans mest kända arbetsplats för 50 år sedan.  

– Det är så många i Norrbotten som har jobbat där. Jag intervjuade min granne som jobbat på 60-talet – det är så nära, var och varannan människa har varit där, säger Inger Kalotini, som också medverkar på scenen.

Idén till hennes karaktär föddes efter att ha intervjuat en tidigare städerska vid järnverket, som trots en förlegad kultur bland arbetarna såg tillbaka med glädje på tillvaron. 

– På den tiden fanns det utvikningsbrudar på väggarna, även männen sa att det blev bättre när kvinnorna kom dit. Bättre stämning, bättre förhållanden, bättre toaletter och dusch ... sådant förändrades, berättar Anita Melander Wikman.

undefined
I NJA:s personaltidning från 1971 lyfts bland annat järnverkets första kvinnliga anställda, Sigrid Isaksson (uppe till vänster), fram bland sina kollegor.

Trots att villkoren för kvinnliga knegare knappast var optimala 1970 beskriver vittnesskildrarna en fin arbetsplats och "ett jättebra jobb". Därför har manusförfattarna lyssnat på dem och visar upp både drama och komedi – som det ser ut i verkligheten. 

– Man känner verkligen för projektet. Jag känner hur positiv jag har blivit till SSAB (skratt). Jag bor i Svartöstan och har tidigare mest tyckt att det varit smutsigt och hemskt, men det är mycket som är bra med att det finns och att det kom hit en gång, säger Melander Wikman.

Hur viktigt är kvinnoperspektivet i pjäsen?

– Det är viktigt för att det fortfarande är viktigt. De linjer som fanns då mellan manligt och kvinnligt finns fortfarande kvar även om det självklart skett en stor utveckling, säger Anna-Maj Öhlund. 

undefined
"Jag kommer från Jämtland och tänkte: Wow, vad är det här? En kåkstad? Jag tycker att det är en fascinerande historia som finns här, med allt de byggt från Abisko och nedåt. Alla som har gått före", säger Anna-Maj Öhlund (till vänster). På bilden tillsammans med Inger Kalotini.

Ursprungsplanen var att premiärspela "Järnverket – en bluesikal i 12 takter" i samband med Svartöns blues 20-årsjubileum 2020. Pandemin satte stopp för planerna då och nya premiärdatumet är satt till den 5 november, tre år efter de första repetitionerna. Den här gången utan en viktig hörnsten.

– Gunnel var den enda av oss som jobbat där en massa år och hon har präglat grundinställningen, berättar Anita Melander Wikman.

undefined
Anna-Maj Öhlund, Maria Arnqvist, Gunnel Johansson, Inger Kalotini, Eva-Lena Johansson (rekvisitör) och Anita Melander-Wikman under inledande rep 2020.

Gunnel Johansson, som också hade en specialskriven roll, gick bort under våren 78 år gammal.

– Hade det inte varit för pandemin så hade hon kunnat vara med på scenen, konstaterar Maria Arnqvist.

– Vi saknar henne, men hon är ändå med oss, säger Inger Kalotini.

Maria Arnqvist:

– Det känns så, hon är säkert med under föreställningen.

Efter månader med research-arbete som blev till år av väntan har personerna bakom historien hittat kärlek till både järnverket och varandra.

Intrigerna har lyst med sin frånvaro och de gemensamma träffarna har lyst upp i mörka stunder. 

– Vi har kunnat ha helt olika uppfattningar, men så måste det vara för att det ska bli utveckling. Alla har fått utrymme och vi har haft bra flyt ... ja du hör ju hur positiva vi är (skratt), säger Arnqvist.

Anita Melander Wikman: 

– Vi har varit tvungna att lyfta andra för det är ingen som lyfter sig själv (skratt).

Hur är er relation?

– Relationen har bara vuxit, vi tycker om varandra, säger Anna-Maj Öhlund.

undefined
Anita Melander Wikman bor i Svartöstand och både hennes man och söner har jobbat på järnverket.
Fakta

"Järnverket – en bluesikal i tolv akter" har premiär den 5 november och spelas i Kulturens hus under två dagar.

Medverkande: Tolv personer på scenen, bland amatörskådespelare och musiker märks bland andra Björn Sjöö och Inger Kalotini.

Regissör: Mats Pontén.

Manus: Anna-Maj Öhlund, Inger Kalotini, Anita Melander Wikman, Maria Arnqvist och Gunnel Johansson.

Rekvisita: Eva-Lena Johansson, Tanya Jendersen

Musik: Willie Dixon-låtar med nyskriven svensk text.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!