Här blåser verkligen äventyrets vind

Fantasy på bio har hittills, i princip, både börjat och slutat med Peter Jacksons monumentala filmtrilogi efter Tolkiens boktrilogi, Sagan om ringen. Alldeles för många filmbolag har förtvivlat försökt kasta sig på fantasy-tåget, men resultaten har i bästa fall blivit trubbigt torftiga (Narnia) och i vanligaste fall (en brokig bunt fladderfåniga filmer som jag inte ens tänker namnge) enbart osorterat stökiga och befriade från all struktur. Men nu har regissören Chris Weintz (som tidigare bara har gjort den helt fantasy-befriade Om en pojke) tagit sig an Philip Pullmans trilogi om den med mycket stark auktoritet och närvarokänsla försedda tolvåringen Lyra Belaqua (Dakota Blue Richards) och-efter att ha suttit och hållit andan av återhållen spänning under denna den första delen, är det ju nästan så att man redan räknar dagarna till den andra delen anländer. Pullman, som för övrigt belönades med det väldigt prestigeladdade Astrid Lindgren-priset härom året, skriver kraftfull, tydlig och äventyrligt atmosfärtindrande fantasy. Utan att behöva snärja in läsaren i femtiotolv olika sidointriger eller vräka på med så många myllrande associationer att man tror sig ha fastnat i ett ovanligt envist och kämpigt opera-libretto. Guldkompassen kvalificerar sig lätt för omdömet en alldeles, alldeles ovanligt underbar film. Äventyrets vind blåser faktiskt för fullt i den. Handlingen utspelar sig i en parallell värld till vår egen, som dock väldigt mycket liknar ett lätt ålderdomligt England. Här befinner sig människornas själar, kallade "daimoner", i full frihet intill dem och de kan bestå av möss, katter eller majestätiska tigrar. Endast barnens "daimoner" är föränderliga. Makthavarna i det styrande Ministeriet anser att det vore bäst (för allas bästa, naturligtvis!) om alla saknade själar och särskilt då barnen. Så med hjälp av den ondskefulla häxa som spelas av Nicole Kidman kidnappar de barnen och för dem till ett labb beläget vid Nordpolen. Där det som drabbar dem snuddar vid ren tortyr (det här är en mycket häftig film för främst vuxna; rätt så mycket skrämmande för små barn). Tolvåriga föräldralösa Lyra blir ledare för motståndsrörelsen mot Ministeriet. Av sin farbror Lord Asriel (Daniel Craig, som inte har så mycket att göra i den här filmen; gissningsvis betydligt mera i de kommande) har hon fått den gyllene kompassen. Ett förremål av lika central betydelse som den beryktade ringen. Inkludera väldiga talande isbjörnar uppe vid Nordpolen (en av dem med Ian McKellens imposanta stämma), gamle cowboy-ikonen Sam Elliott som en lakonisk gunslinger i ett luftskepp, Eva Green som en tuff och snäll häxa och en fullständig uppsjö av häftiga och fantasiskapande detaljer-och jag lovar: Ni kommer att ha några andlösa timmar tillsammans med Guldkompassen. En välgjord spänningsfantasy av högsta klassen. Jag hade älskat den besinningslöst om jag hade sett den när jag var tolv år. Och fascineras svårt och stort av den även som 53-åring. Och det känns ju mycket tryggt och bra, att det är på det viset.

Här blåser verkligen äventyrets vind

Rolf Nilsén ger Guldkompassen fyra ryttare.