2011 öppnade O’Learys åter i Luleå efter att först huserat i numera nedbrända Folkets hus och sedemera på Köpmangatan 31. Nu återfinns O’Learys i ett före detta gym på varvet och den historiken får man ju anse som passande.
Huruvida svetten fortfarande sitter kvar i väggarna låter vi vara osagt, däremot är de numera smockfulla med sportbilder, löpsedlar och tv-apparater. Från olika nivåer kan man blicka ut över de bowlingbanor som finns i lokalen. Trevligt, tycker vi. Banorna tillför genuin sportkänsla, och den som vill kan ju slå ett par strikar före eller efter maten. Ljudnivån blir inte för hög trots idrottandet i lokalen.
Servicemässigt börjar det bra för O’ Learys. Snabb dryckesbeställning, snabb leverans och efterföljande matbeställning tas upp av bara farten. Sen går vi in i väntans tider. Och den väntan kommer att följa med oss under hela kvällen.
Men den som väntar på något gott väntar väl aldrig för länge? Det är möjligt, men problemet är att man inte vet om det är värt att vänta på eller ej. Det blandas nämligen lite från kökshåll.
Till förrätt beställer sällskapet in en ”O’Learys super snack” som består av mozzarellasticks, cheddar zappers, nachos, selleri- och morotsstavar med gräddfil, salsa och guacamole samt en ”pancetta flatbread” som för tankarna till ungkarlens bäste vän, Billys panpizza. Fett och salt värre. Nja. Snacksen är däremot okej i sin enkelhet och ett bra vegetariskt förrättsalternativ.
Den stora plusvarianten bland huvudrätterna är köttet. Pepparsteken är beställd medium och kommer in perfekt stekt. Köttet är fantastiskt mört och dessutom väl tilltaget. Någon risk för klagomål över små portioner föreligger ej. Även den angusentrecôte vi testar är riktigt trevlig. Kanske till och med att föredra före pepparsteken.
Vår ”Fish and chips” är okej, inte mer, och de burgare vi tar in, en ”Boston Celtic BBQ Cheeseburger” och ”Sweet chilli chicken” känns lite trötta och utförda enligt formulär 1A. Tämligen ordinärt. På kycklingburgaren är ostskivan helt osmält och halkar runt. O’Learys hade tjänat på att vässa till och förnya sin burgarmeny.
Den pommes frites som serveras är dessvärre en minusvariant. En sportbar måste vårda sina pommes ömt, så är det bara. Här får det icke slarvas, ty pommesen är allt för viktig i sammanhanget. Krogkollen serveras en variant som antagit en mörkare ton och en lite brändare smak. Visst, det funkar, visst, vi överlever – men visst borde den vara bättre. Visst? Svårt kan det knappas vara.
Till efterrätt tar vi in en ”Chocolate caramel tarte” och två olika milkshakes. Den förstnämnda är en sötseg rackare med kanderade valnötter som definitivt tar undan sötsuget. God. Milkshakens omdöme blir inte lika starkt. För 65 kronor ska den vara riktigt bra och dit tycker Krogkollen inte att den når.