Och jag vill börja med gycklargalningen Beethoven som skapade Fantasi i c-moll för piano, kör och orkester. Glöm Beethoven med panna i djupa veck och tänk honom i stället med en narrmössa med pinglor som sitter och skriver för melodifestivalen. Verket inleds med ett pianosolo där Mårten Landström verkligen får visa upp sina tekniska färdigheter. Sedan kommer orkestern in med lite jaktmelodier här och där och sedan blir det fullt ös i moll där han använder sig av max två ackord. Sedan tycker Beethoven uppenbarligen att det är dags för något nytt, så då lägger han in en kör som får gasa på till slut med allt vad deras lungor tillåter. Ni förstår, det är ett helt galet verk, men riktigt roligt. Faktum är att jag tycker att orkestern kunde ha använt ännu mera humor i detta verk, nu spelade dem ganska snällt och snyggt. Det var kul att återhöra Musikhögskolans kammarkör, inklusive solisterna, som skötte sig med den äran. De unga rösterna skapar en vacker mjuk vibratofri klang som är väldigt behaglig att lyssna till. Nu var ju musiken de sjöng inte riktigt i den andan, det kändes lite grann som om Tranströmer fått uppdrag att skriva en limerick till en 40-årsfest.
Detta galna verk inramades av två symfonier, nr 1 i C-dur och nr 4 i B-dur. Petter Sundkvist dirigerar med säker hand utan krusiduller; säkra tempi, fraser som hålls ihop, accenter som sitter där de ska och dynamik som flödar fram och tillbaka som det står i noterna. En standardtolkning helt enkelt och i synnerhet 1:a symfonin fungerar det mycket bra. Men i fjärde symfonin som är lite mer utarbetad och rymmer större känslomässigt djup, kan jag sakna det där lilla extra, som gör att man sitter och lyssnar på helspänn för att höra vad som kommer härnäst. Jag skulle vilja ha en dragning här, en andhämtning där, som gör att just den här versionen skiljer sig från mängden och gör den speciell. Nu kom jag på mig själv flera gånger att flyga bort i tankarna. Men däremot, i sista satsen vaknade jag till liv, för då började orkestern brinna till Petters vansinniga yxhuggsslag som får bli symbol för den största behållningen i kväll; att få se Geniet i gycklarmössa.