Det är verkligen mycket ödsligt imponerande att introduceras för ett folktomt och övergivet New York som Will Smith kommer körande i hög fart genom med en röd GTO, med en schäferhund i sätet intill sig.
De två har överlevt en förödande pest. Flera hundra miljoner människor har dött. Nu är det inte många kvar. Bland dem människor som har förvandlats till icke kommunicerbara zombies.
Will Smith är dock miltär forskare och han arbetar förtvivlat på att få fram ett motserum mot pesten. Så småningom ansluter också en ung kvinna och en liten pojke. Hon är på väg till Vermont där hon hävdar att det finns en grupp med friska överlevare. Och hon vill att Will Smith ska följa med. Av detta blev det film redan i början av 70-talet, under titeln The Omega Man och med träbocken Charlton Heston i huvudrollen. Det var nära att det blev Arnold Schwarzengger som skulle kliva in i nyinspelningen, men han satsade på politiken i stället. Alltsammans emanerar från en hyggligt kuslig B-skräckroman från 1954 av Richard Matheson. Och det är just i tveksamheten mellan B-skräckis och seriös film som I Am Legend vacklar och aldrig kan bestämma sig för vad den ska vara. Det finns några genuint kusliga scener här och hela sceneriet med ett övergivet New York (man stängde av flera kvarter och filmade mycket tidigt på morgonen) får det formligen att krypa i kroppen. Will Smith sköter sig klanderfritt, utan att vare sig överraska eller orsaka besvikelse. Och filmens största fel är alltså att den känns för obeslutsam. Ska den braka på som en riktigt fläskig B-skräckis eller ska den välja att bli en kommentar "hur det kan gå om det går riktigt åt helvete". Det kan I Am Legend aldrig besluta sig för. Därför blir den också en inte helt stabil film. Inte riktigt bra. Inte riktigt dålig heller.