Kriminellt bra om gangstergenren

Men OK då - cirka en dryg halvtimme skulle man nog kunna stå ut med att återfinna på klipprummets golv. Den inställer sig också, reglementsenligt, bland de r-i-k-t-i-g-t stora och episkt proportioneliga amerikanska gangster- och kriminalfilmerna. Direkt. Alltså sådana som Serpico, Scarface och Carlito´s Way, med Al Pacino; Prince of the City, med Treat Williams; de första två Gudfadern-filmerna; hela TV-serien The Sopranos; Once Upon A Time In America, med Robert De Niro och ytterligare några. Jo - det är den klassen och den standarden som vi talar om, med en vulkaniskt härdsmältehet rollprestation av Denzel Washington (ingen som helst förvåning skulle registreras någonstans om den här filmen plockar hem en fullständig Oscars-jackpot nästa gång) som gangstern Frank Lucas och en i princip parallellt likvärdig sådan från Russell Crowe, som den tjurigt hederlige New Jersey-polisen Richie Roberts. Det här är två personer som förvisso har existerat. Frank Lucas styrde heroinhandeln i Harlem och större delen av New York och New Jersey från slutet av 1960-talet och ett antal år framåt. Enligt uppgift var han visst (är?) en mycket trevlig och vänfast person. Undantagandes möjligen när han hällde bensin över folk och sedan tände på samt därefter pumpade dem full med ammunition. Lucas hörde inte till maffian eller något annat organiserat brottssyndikat. Han ombesörjde själv gigantiska heroin-leveranser från Vietnam och Sydostasien, kapade bort alla mellanhänder och maximerade därmed den egna vinsten. Och allting fungerade klanderfritt för honom. Hans liv var personifikationen av den amerikanska drömmen (låt vara den kriminella sidan av densamma). Richie Roberts hittade tillsammans med en kollega nästan en miljon dollar i en bil. Pengar som var självklart "svarta" och som ingen hade kunnat bevisa någonting angående, om de hade behållit dem. Men han lämnade in dem. Varför? "För att det var det rätta att göra". Han var den sortens snut. Hederlig. Bland idel mutade kolleger. Likt i en annan tid Frank Serpico. Både Frank Lucas och Richie Roberts har sina privata agendor som de drivs av. Lucas har blivit trakasserad av polisen sedan han var barn, nere i North Carolina. Roberts växte upp bland kompisar där majoriteten av dem på olika sätt blev associerade med maffian. Men aldrig han. Det hade inte varit det rätta att göra. En av de mycket fåtaliga negativa aspekterna med American Gangster är dock att nog så mycket av totalt ointressant och vattentrampande tid ägnas åt Roberts vårdnadstvist med sin ex-fru, angående den gemensamma sonen. Annars är det en lång film som känns föredömligt kort. En film som är gediget och omsorgsfullt regisserad av Ridley Scott (han och Crowe återförenas efter triumfen med Gladiator för ett antal år sedan) och dito skriven av Steven Zaillian samt filmad av det kreativa esset Harris Savides (det fullkomligen stinker av herre GUD! så äkta New York-miljöer, som får det bara att värka i mig av längtan till The Big and Dirty Apple). Och en film som omedelbart kan räknas in bland (främst) Denzel Washingtons riktigt virtuosa prestationer. Han är tuffare än vad som helst här. Ungefär som han var i Training Day, som han vann en Oscar för. Det kommer han att göra för rollen som Frank Lucas också. Tro mig.

Kriminellt bra om gangstergenren

Om vi etablerar läget angående American Gangster så kan det bli något som det här: Det är en akut drabbande och h-e-l-v-e-t-e-s bra film. Inte så väldigt många många av dess 157 minuter (drygt två och en halv timme alltså) skulle kunna kapas bort från helheten.