En stillsam sorg, som ett minne oåtkomligt i glas. Det blev ju aldrig att jag träffade Folke Isaksson, jag träffade hans dikter och jo, någon gång talades vi vid i telefon. En by band oss också samman, en trakt, många historier och återklangen från en tro och dess lysande organisationsform, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
I den rörelsen var hans far predikant, han som dog i en snödriva på väg till ett av de otaliga bönhus som var trons lokaler, dessa masonitdoftande salar av passion, förmåga och vilja. Och om Folkes far kunde så min mor berätta, hon hade ju sett honom bli predikant, visste hans förhoppningar om att bli missionär, mindes hans besök där han satt samman med min morfar, dryftande trons mysterier och styrkor, lutade över hyvelbänken. Hon kunde säga som hemsidan jag besöker och läser om den oförglömliga stund när bönhuset i grannbyn Ersnäs invigdes: ”Kl. 3 em. predikade predikant O. Isaksson. Sent skall befolkningen glömma dessa dagars högtidsstunder.”
Debuten kom 1951, Vinterresa blev uppmärksammad, hans estetik, hans elegant romantiska ton. Uppmärksammad blev också hans ställning i tredjeståndpunkten under kalla krigets inlåsta positioner.
Folke Isakssons återkomst till lyriken var storartad, jag ser Tecken och under (1981) som hans största diktsamling, välsignad av Rilkes änglavinge på framsidan, full av norrbottniskt genomlysta bilder och ord om varats giltighet. Mer obekymrad i formen, inte så anbefallen som de tidiga verken, med deras mer deklamatoriska stämningar.
Under många år var han ju borta, tvivlande på dikten, mer troende på samhällsreportaget, reseskildringen, översättningarna och de allmänna kulturgärningarna. Men redan i Terra Magica finns öppningen till det mer samhälleliga, en oro, ett missnöje. Återvänd gärna till sådana titlar som Nere på verkstadsgolvet. En bok om metallarbetare titta på Jean Hermansons foto, eller Människor i Nordvietnam, som kom fyra år senare 1975. Det är lysande skrivet, Folke Isaksson texter blev ofta iriserande, ibland opåkallat.
Men framför allt skrev han med en molekylär känslighet, några rader om hur västanvinden trycker ner ett spåntak om sommaren, några andra rader om en morgonstämning i en bergsby i Kina, han förflyttas till Antnäs fyrtiotal, samma lantliga frid, samma rökar mot himlen, samma sätt att röra sig, att förhålla sig till jorden. Boken hette Hemma i Kina (1980). När han skriver på det sättet vågar man knappt andas under läsningen.
Och vill jag nu minnas Folke Isaksson för några enstaka rader, låt det vara de här om spoven, den spoven som fick samma roll som Fosterlandsstiftelsens saliga frälsningar, den räddade han själ tillbaka till lyriken. Den tror jag kommer att leva länge.
Då: dessa fyra toner! Och någonting bland rötter
och tovigt fjolårsgräs, fnas och dy:
ett bockande huvud, en skymt av kroksabelsnäbben.
Tårar som stiger i mina ögon, när den osynliga katapulten
sedan slungar kroppet uppåt. Och den vilar en sekund,
blick still, och så glider ut i en andlös, vid båge
Och det sorgsna, saliga jublet faller i stora, skimrander droppar
över jorden, över norra Norrlands kustland
Jan-Olov Nyström