Hennes historia som regissör, men också som skådespelerska, är lång och krokig. Livet och yrket har lett henne från Uppsala till Göteborg, Stockholm och vidare till Skellefteå, Gällivare och Luleå. Hon har spelat biroller i Vilgot Sjömans filmer tillsammans med Lena Nyman, kört truck i gruvan, sommarpratat i P1 och varit länsregissör i Norrbotten i 17 år. Glöden att skapa finns kvar.
När vi träffas kommer hon just från ett möte med landstinget och performancekonstnären Yessica Lövbrand från Boden. De ska sätta upp en föreställning om hur det är att leva med bipolär sjukdom.
– Jag ska vara skådespelare igen och det känns faktiskt lite nervöst, det var längesedan sist.
Snart ska hon också regissera en radioteater av Petra Brylander. Och så kommer det bli en fortsättning på Hertsö Happening, en kabaré som hon ska regissera.
– Det är lustfyllt för mig att arbeta, men det handlar också om ekonomi. Som frilans har man minimal pension och jag vill kunna resa och hälsa på barnbarnen i Stockholm ibland.
Smittande skratt
Ulla Lyttkens måste ha ett av de mest smittande skratten som finns. Det står i skarp kontrast till den bild hon ger av sig själv som liten.
– Jag var ett tyst, blygt och tjockt barn.
Under sin uppväxt bodde hon på Övre Slottsgatan i Uppsala, ett område som idag tillhör de ett av de allra mest populära, men som på den tiden bara var mörkt, dragigt och hemsökt av råttor.
Båda föräldrarna var matematiker och skildes när hon var sex år – något som tillhörde ovanligheterna på 1950-talet. Mamman tog hand om Ulla och hennes två syskon.
– Hon var radikal, en förkämpe för jämställdhet, men hon visste inte riktigt vad medkänsla var.
Kramar och kroppskontakt ingick inte i uppfostran. Däremot kunde man bli inställd i en mörk garderob om man skrek.
– Det var ju ingen ovanlig uppfostringsmetod på den tiden.
Mamman gifte om sig och fick två barn till. Ulla Lyttkens flyttade hemifrån redan före studenten.
Hennes barndom färgades av känslan att vara osynlig. Hon passade inte in i Uppsala.
– Alla var bara intresserade av vad man presterade och när du samtalade var det som att folk inte lyssnade, utan funderade på vad de skulle komma med för motargument.
Ljuspunkter
Men det fanns ljuspunkter. Ulla Lyttkens hade en väninna och deras gemensamma hobby var att låtsas vara någon annan. Det gav vardagen spänning och krydda att gå in i olika roller och ledde henne in på ett djupare intresse för teater.
– Jag tror att det handlade om att jag ville bli synlig – samma sorts drivkraft som när jag jobbar som regissör. Fast nu handlar det om att jag vill göra andra människor synliga.
På scenskolan i Göteborg lärde hon sig skådespeleriets grunder. På fritiden spelade hon i fria teatergrupper, gjorde några filmroller och deltog aktivt i vänster- och kvinnorörelsen.
– Jag kastade behån, alla tjejer fick se ut som de gjorde, det fanns en sorts glädje och sensualism i att vara kvinna. Jag är glad om att ha fått uppleva det.
Efter scenskolan fick hon arbete på den nystartade Västerbottensteatern och flyttade till Skellefteå. Hon hade aldrig varit så långt norrut tidigare.
– Jag tyckte de hade jättebra målsättningar. De ville spela för folk som inte brukade se teater, vilket medförde att de turnerade mycket.
Men efter några år kände hon sig obekväm i rollen som anställd. Hon ville ju skildra hur det är att vara människa. I det liv hon levde med ständiga turnéer träffade hon bara journalister, författare och andra skådespelare.
Hon såg arbetarklassen som samhällets drivande kraft och ville lära känna den. När chansen kom flyttade hon till Gällivare med sin dåvarande pojkvän. I efterhand tycker hon att det var ett av de bästa beslut hon tagit.
– Ingen där frågade efter prestation eller vad man hade gjort. Man blev accepterad precis som man var.
Det var kort tid efter gruvarbetarstrejken och hon märkte en stolthet bland de människor hon mötte.
Svetsutbildning
Ulla Lyttkens arbetade som städerska, lärarvikarie och truckförare. Hon gick också en svetsutbildning, men lyckades inte få något jobb som svetsare, trots att det var brist på yrkesgruppen.
– Företaget jag sökte jobb hos skyllde på att de inte hade något omklädningsrum för damer, men jag misstänkte att det hade att göra med att jag var medlem i SKP. Det gjorde mig ledsen.
Perioderna av arbetslöshet är de värsta i hennes liv och någon tid blev hon till och med deprimerad.
– Arbetslösheten tärde. När jag har jobbat har jag alltid varit uppfylld av energi.
I Gällivare slog hon sig ihop med Håkan Rudehill, som hon levt med sedan dess. Paret blev en resurs i Gällivares kulturliv. På sin fritid regisserade hon amatörteater, han spelade och skrev musik.
1986 fick hon den nya tjänsten som länsregissör på Norrbottensteatern med uppgift att hjälpa alla amatörteatergrupper som fanns utanför Luleå. Den första föreställningen hon regisserade var Isen går, en folkmusikmusikal skriven Håkan Rudehill.
– Det blev mycket resor Jag stannade ofta över helgen och bodde hos någon i amatörteatergruppen. På så sätt kom vi varanandra väldigt närap.
Under alla år och fortfarande idag har hon parallellt också arbetat i rent professionella sammanhang – med fria teatergrupper, radioteater och inläsningar till Sveriges Radio, på Norrbottensteatern och som novellfilmsregissör.
2003 drogs länsregissörstjänsten in, vilket var en stor sorg för henne, men hon har fortsatt som frilans och har än idag kontakt med flera amatörteatergrupper som anlitar henne som regissör.
– När jag går in i ett projekt tycker jag att det är jättespännande, särskilt utanför de etablerade sammanhangen. Det blir ofta en lite längre process, men om jag lyckas ge dem mod att våga visa sig och uttrycka sin berättelse för andra, då händer det saker.
I en presentation på en egen hemsida beskriver hon sig som en person som gillar krockar: ”Mellan olika kunskaper, olika värderingar. Mellan olika konstformer. Mellan proffs och amatörer. Mellan idéer och kött och blod. Mellan skratt, vrede och tårar. Mellan Gud och Djävulen. Det är bra.”
Det är Ulla Lyttkens.