En hyllning till Brahms, så var dagens konsertrubrik. Modern musik varvades med verk av Brahms, som för att visa var skåpet ska stå. På något vis passar det, all musik slåss mot sin historia, tar upp vissa trådar och försöker bräda dem, eller misslyckas göra det.
Anders Eliassons Fantasi för sex instrument har ett klassiskt musikanteri, en motorisk rörelse virvlar på bland de olika stämmorna. Det går både fort och högt, musikerna klarar det bra och behåller energin. Men musiken lider av något jag tycker är vanligt bland modern musik; över dessa komplexa energiceller finns det inga andra strukturer som håller ihop det. Det håller på tills det blir långsamt och sedan håller det på tills det är slut. För mig blir det för enkelt. Brahms två Intermezzi i e-moll och E-dur tjänar som utmärkta motexempel. Hans intermezzon är bland det skäggigaste han skrivit, skumma rytmer och ackord som håller på i princip hela stycket. Men i detta finns avspänning och anspänning, toppar och bottnar som skapar dynamik och intresse. Efter att man lyssnat har man känslan att man inte uppfattat ens hälften av alla finurligheter.
Någon som kan komma att bli Brahms like är Györgi Ligeti. Hans Trio för piano, horn och cello var en ny bekantskap för mig, men en mycket trevlig sådan. Formproblemen löser han genom att ge satserna starka karaktärer. Andra satsen är en flod som väller fram i ständig förändring, den tredje är ett skämt, tänk dig typ hambo och vals samtidigt, medan den fjärde är bland det starkaste smärtsamma klagande uttryck jag har hört bland ny musik. Dock, sats ett fattar jag inte ett jota av. Hornet spelar po-po tillsammans med violinens fii-iii, sedan kommenterar pianot med kling klong. Sedan upprepas det gång efter gång och jag blir uttråkad på direkten. Vem som helst annars och jag hade sagt att detta helt enkelt var en usel komposition. Men den som sett en bild på Ligeti vet att han är antingen en galning eller ett geni, jag lutar åt att han är det senare. Så i så fall, är det någon som kan ge mig koden till att förstå första satsen? Hur som helst, stycket kräver enorma tekniska anspråk på musikerna vilket de klarade av mycket bra.
Slutligen hann jag avnjuta första satsen av Brahms Trio för klarinett, piano och cello. Jag imponerades av sättet musikerna höll ihop fraserna, behöll energin utan att det blev stampigt. Sedan att satsen innehåller otroligt vackra melodier gör det hela inte sämre förstås.